FÖR ER NYA LÄSARE!

Ett och ett halvt år

Sommaren 2016 tröttnade jag på att vara så stor som jag faktiskt var. Jag visste att jag var rund den sommaren, men jag såg mig aldrig så stor som jag nu i efterhand på bilder ser att jag faktiskt var! Jag ägde då inget måttband, men jag fick iden att istället klippa till snören efter min kropp. Så jag har aldrig haft några siffror på mig. Jag visste inte vart jag skulle mäta och på hur många ställen. Jag mätte på tre ställen jag då ansåg behövde bli mindre. Det blev under brösten, över naveln och över knät. Varje dag, i köket, ser jag dem där snörena, klippta efter min form, sommaren 2016. Jag har varje dag verkligen bara tittat på dem. Jag har varit så rädd, så rädd att jämföra. Idag blev jag så nyfiken, men fortfarande rädd. Jag tog fram de tre snörena. Började över naveln och fattade inte vad jag varit så rädd för i över ett år. Det har hänt så mycket! Jag lovar att jag kunde få in tre eller fyra nävar i det som snöret visade på att jag tidigare hade till rygg och mage. Jag behövde så se det! Under brösten var det skillnad, likaså över knät! När man kör hårt ett tag så måste man ha lite halmstrån att kunna dra i för att få lite motivation. Jag har tagit bilder på min kropp, jag ser stor skillnad från sommaren 2016 och idag, det är trots allt tjugo kilos skillnad! Men jag ser inte det lilla, jag tycker att allt går så sakta. Men saker tar ju tid, jag var nära på att skriva att det måste ta tid, men jag håller inte med. Jag är så impulsiv att om jag vill något så ska det ske nu, nu, nu. Men för att kroppen ska få en hälsosam resa tar det tid. Jag var på botten i motivations stegen igår, men idag tog jag många kliv uppåt! Jag har i ett och ett halvt år kört hårt med träningen, de kommande 55 dagarna är det 100% fokus kost men självklart också träning, om mina knän inte ger upp. Nu när jag sköter kosten kommer jag nog tillåta mig själv att vila mer, vilket såklart är viktigt! Men man blir blind ibland. Jag får inte bättre resultat för att jag kör hårt sju dagar i veckan. Nu går jag in i ny period, jag ska räkna kalorier och se vad som kan ske i samband med träning. Heja Johanna, jag behöver bara bestämma mig så är det inget som kan stoppa mig!

Insikt gör ont.

Att inse varför man sitter i den sist man faktiskt gör, det gör så ont!

En plåga

Att ligga hemma med förkylning är en plåga! Jag har 67 dagar på mig att känna att det händer något med min mage. Jag har fått så mycket resultat över allt på kroppen, även magen, men det är en bit kvar tills jag känner att jag kan ha en klänning jag önskar, och att det ska se ut som jag tänkt! Jag har nu cirka 3-4 veckor varit utan socker, det har gått suveränt! Skönt att julen är över då man i varje vrå blir bjuden på lussebullar och diverse godsaker. Mitt starkaste nej var i lördags när min kusin i princip lade en godis på mina läppar så att jag pecis kunde säga nej utan att nudda den. Jag är så stolt över mig själv! Men att äta bra men med en förkylning. Jag blir tokig! Kanske är det menat att jag ska vara sjuk för att lägga tid på min tenta, annars hade jag väl bott på gymmet om jag var frisk. Tentan har jag inte rört idag, inte heller min kropp. Det gör mig dock bara supertaggad till att ta tag i allt när jag snart är frisk! På 67 dagar ska det hända grejer. Varför just 67 dagar? Jo för att vi då åker på kryssning med min älskade lillebror som gör inträde i vuxenlivet! Jag älskar att ha ett mål, en deadline. Vi får se vad nästa utmaning blir, kanske slår jag personbästa på tjejmilen. Det hade varit guld! Men innan kryssningen får jag äran att ha min broder som sällskap på gymmet! Jag ska lära honom allt jag kan och hoppas att han har ett tydligt mål, stark vilja och lite gnutta envishet <3 
 
Kära förkyling, ibland är det mysigt just i denna årstid att känna att man inte måste lämna sängen. Men när 67 dagar blir 66, och 66 blir 65, då är det inte mysigt någonstans.

Du gjorde det igen, utan att du själv ser.

Det som gör ont är att se dig. Samma visa som sist. Jag vet inte riktigt hur du funkar. Jag har aldrig mött en som dig, jag är imponerad av hur du kan drunkna i en människa. Du och jag, vi fann varandra så snabbt. Pratade om allt. Sedan började du umgås med ett tjejgäng jag ibland hängde med. Du drunknade helt i en av tjejerna i sällskapet. Jag var som bortblåst. Du hörde inte av dig. Du hälsade inte. Du tittade inte.
 
 
Sedan fann vi tillbaka till varandra. Jag kunde inte vart lyckligare. Vi pratade åter om allt, det var som om inget hänt. Jag vet inte ens om du var medveten om att du sårat mig. Men allt var för bra för att ta upp saken.
 
 
Sedan lärde jag känna en tjej som du totalt drunknade i, igen. Jag var som bortblåst, igen. Du hörde inte av dig, igen. Du hälsade inte, igen. Du tittade inte, igen. Jag förstår inte hur du enbart kan ha en vän i taget. Jag hoppas att jag aldrig träffar någon som dig igen. Och du har mage att fråga om jag är arg. Jag har all rätt att vara arg, men jag är istället djupt sårad. Så innerligt. Att få vara en människa så nära, för att sedan bli helt utesluten. Jag känner mig som luft i din närhet. Denna gång önskar jag att jag var luft då jag inte orkar se detta ske igen. Jag kommer aldrig att hitta tillbaka till dig igen, för jag vet då vad som väntar runt hörnet.

91 dagar

Det enda som får en att göra något är beslutsamhet. Man måste bestämma sig och tro på sig själv! Mitt mål är att på 91 dagar känna att jag är stolt över min kropp. Jag har redan gått ned tjugo kilo, men det är en bit kvar, jag vill att mina muskler kommer fram, dem finns där. Jag är stark! Min kropp och mitt psyke har aldrig mått så bra som under min period jag tränade utan att tänka, det var som att gå på toaletten. Jag visste att gymmet var min start på dagen. Jag älskade det, jag var så stolt över mig själv och det gav resultat! Jag har bestämt mig! På 91 dagar ska jag se till att ändra mina vanor till att kliva upp för gymmet. Äta regelbundet, äta sunt. Mitt godissug sitter bara i huvudet! Det är som att jag tidigare bestämt att godis är gott. Absolut, det är det, men efter några bitar mår jag illa. Tanken på godis är så mycket vackrare än verkligheten. Jag ger mig själv 91 dagar. Ingen eller inget ska stoppa mig. Jag kan, jag vill och jag ska! Watch me!

Jag känner igen den här platsen..

Jag gick för något år sedan ner i en djup deprission. Jag vaknade, men jag klev aldrig upp. Orken var på noll och ingenting. Tankarna svävade iväg på ställen som var mörka. Tankar om att inte orka leva var då en vardag. Har man en gång varit där nere så är det enklare att besöka den platsen igen. Jag vet hur jag känner, tänker och mår när jag är där nere. Jag låter mig vara där nere, för jag vet att jag är där för att vända. Jag kan ligga i sängen en hel dag. Att laga mat är ett ont måste. Igår åt jag enbart middag. Jag vet inte hur men, jag måste tillåta mig själv att må så för att komma igen, starkare. Dock har de senaste dagarna varit mörkare än vanligt. Jag har funderat över skolan. Näst intill tänkt att det inte är värt det. När jag är där nere ska jag inte ta några som helst beslut. Jag älskar det yrke jag utbildar mig till. Men att ha ett ämne som är intresse noll och ha så mycket att göra, det gör bara att jag gräver gropen djupare. Imorgon ska jag ta mig i skinnet och bege mig för att handla. Jag måste komma bort från mitt hem för att få lite perspektiv. Tänk att det är så mycket enklare att säga att man ligger i feber än att säga att man inte är i psykisk form. Jag vaknade i helgen med feber, men den sov jag bort hela lördagen. Sen dess har febern hängt på, som ursäkt för mitt psykiska mående. Feber är så mycket enklare att säga än "jag mår inte speciellt bra nu, tänker mörka tankar och kan ej kliva ur sängen". 

Personer som funnits vid min sida

Det finns så många personer som genom åren funnits vid min sida för att sedan lämna den. Vissa har sakta men säkert glidigt längre och längre ifrån mig, andra har jag brutit toltalt med. Jag kommer ihåg varenda en av er. Jag vet inte om jag är en svår människa att ha och göra med eller om jag bara inte tolerar allt? Jag har väldigt svårt att förlåta människor och jag är långsint, mina finaste sidor. Nej, alla har vi sidor vi inte älskar mest av allt, men det är en del av att vara du. 
 
Jag vill mest lägga en tanke på er människor som funnits i mitt liv i olika skeden, jag minns varenda en av er. Vissa av er vill jag inte ens veta av, er andra, jag önskar er fina relationer, som accepterar och respekterar er. Glöm aldrig ert egenvärde.

När glädjen tippar över

Min tisdag har varit så fantastiskt komisk. Jag laddade igår upp med bra mellanmål till tentan som idag ägde rum. Jag förberedde med kläder, packade väskan, skrev en lapp som jag lade över väskan för att inte glömma det sista som att ta noccon ur kylskåpet. Jag vaknade 3:00 av mardömmen att jag försovit mig till tentan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade tre timmar kvar att sova, dock kände jag mig redan relativt utvilad då jag somnade nio den kvällen. Jag somnade om och vaknade en timme innan jag skulle bli hämtad av två klasskamraret. Jag låg och bara vilade i en halv timme. Sedan klev jag upp och åt frukost och borstade tänderna, packade även noccon. Det var den lugnaste morgonen på länge. Jag var så laddad och såg så fram emot tentan.
 
Väl på plats delas tentan ut och jag svarade på första frågan som tog ett tag då jag skulle bestämma utvalda ord i en text och veta vad det hör till för ordklass, på engelska. Jag såg i ögonvrån hur hon tog mitt leg och gick bort. Jag blev avbruten mitt i andra frågan då tentavakten kom fram och sa att hon inte hittade mig i sin lista. Min puls steg. Hon kom fram med listan för att jag själv skulle kunna hitta mig. Jag letade, men hittade inte mitt namn. Hon frågade mig om jag har ett minne av att jag anmält mig till tentan, vilket jag inte hade. Min puls var riktigt hög, jag kände hur varm jag var, jag kände hur hjärtat slog och jag kännde av pulsen i både ben och armar! Då sade hon att jag tyvärr fick se tentan som en övning, min tenta skulle inte räknas. Jag blev lugn av det hon sa. Jag blev inte alls arg, vilket många kanske skulle bli. Jag gav hundra på tentan, jag satt i fyrtiofem minuter. Lämnade in min tenta till tentavakten och hon såg in i mina ögon med en sorgsen blick och sade tyvärr. Jag såg hennes medlidande i ögonen. Det såg ut som att hon blev ledsen, hon kanske trodde att jag blev det.
 
Jag klev ut och möter då en klasskamrat som för det första rusade ut tio över åtta för att hämta legitimation, sedan såg jag honom inte i salen igen. Jag satte mig vid honom och berättade att jag trots oanmäld gjorde tentan men att den tyvärr inte kommer att räknas. Han såg frågande ut och sade att han inte heller var anmäld och inte ens fick kliva in i salen när han väl hämtat legitimation. Han talade då med toalettvakten som sade att det inte var okej. Hon kollade med mig om det stämde att jag hade fått göra den trots att jag var oanmäld. Jag bekräftade och hon sade då "man blir ju mörkrädd". Sedan hämtade hon den tentavakt som lät mig göra den. Hon fick en hel del skit! Det lät på toalettvakten som att jag inte ens fick se tentan utan borde suttit där i fyrtiofem minuter och sedan lämna salen. Jag blev så full i skratt och hela situationen blev bara så komisk. Denna historia kände jag bara att det vore så skönt att berätta detta för pappa. Jag hörde i mitt huvud hur vi ihop skulle skratta åt en sådan miss. Ett år i högskolan och jag har glömt att anmäla mig till inte en, utan två tentor. Det gjorde mig så ledsen. Jag har tidigare känt denna känsla, att glädjen tippar över och blir en sorg. Jag har inget minne av att jag så sent som nu åtta år senare känt hur mycket jag skulle värdera ett samtal till pappa. Jag är så van och vet att det inte går att ringa min pappa men idag, det kändes som en stor sorg att inte kunna ringa honom. Tänka sig att en så komisk sak kan så lätt tippa över, det har jag känt tidigare. Men idag var det annorlunda, det var mer kännbart och jag sörjde att jag inte kan ringa min älskade pappa. Jag blev då så sentimental att jag efter en fet varning om att jag egentligen förtjänar en böter på tåget för att jag ej hunnit köpa rätt biljett för rätt tåg, tittade på massa bilder på pappa. Jag hittade sedan en kommentar som bara slog mig. Min pappas gamla kollega hade då kommenterat en bild på min far ""Kyllä se siittä selviää" sa din far på allt när vi jobbade ihop. så tänker han nog nu oxå.."
 
Jag satt där med mina tårar i ögonen och tillät mig att sörja. Om fyra dagar är det åtta år sedan min pappa tog sitt sista andetag. Jag har insett att jag nog aldrig kommer att sluta sörja min far. Jag kommer att hamna i situationer som jag önskar jag kunde dela med honom eller bara få berätta väldigt goda eller glada nyheter för honom. Det kostar att älska. Jag har aldrig älskat en människa så djupt som jag älskar min far. Vila i frid!

Du kan inte förlora mig?

Vill du ens vinna mig?

Tänk om..

Jag har i snart åtta år levt utan min pappa vid min sida. I många av dem åren har jag förstått att pappa aldrig mer kommer att krama mig, se mig i ögonen eller ringa mig. På sätt och vis har jag accepterat det. Jag trodde att jag efter att ha accepterat hans död, skulle slippa tänka tanken "tänk om..". Jag tänkte idag "tänk om pappa levde idag, hade han tyckt att det var roligt att spela innebandy med oss ungdomar?" Jag blev så ledsen och så tagen av den tanken. Sedan började jag tänka "tänk om.. tankar" om så mycket i mitt liv. Jag bestämde på plats att detta inte är något jag kan ta för vana att tänka, jag kommer inte att må bra av sådana tankar. Men jag kan bara för en stund drömma mig bort och tänka "tänk om.. tankar". Jag funderade så mycket på pappa när vi idag lyssnade på en pensionerad präst, undra vad som kunde vuxit fram om du hade fått mer tid att utforska Gud. Du som blev så nyfiken när jag konfirmerade mig. Jag satt runt fikabordet och tänkte "undra vad pappa hade frågat prästen?". Det gjorde mig där emot glad. Helt otroligt hur en person som på pappret är död kan leva kvar så starkt! Livet är så skört, ta hand om dem du älskar, berätta för dem personerna hur mycket dem betyder för dig. Om inte annat, visa det i handlingar, det säger mer än ord, men glöm inte att det aldrig skadar att även höra det. Jag vet att pappa kände sig älskad av oss alla fyra. Så starkt!

När hjärnan vill mer än kroppen

Efter en månad utan träning resulterade det med tre kilo plus. Men det sänker mig inte utan snarare motiverar mig, jag har lyckats gå ner tjugo kilo, då är tre kilo ingen match! Jag startade hårt i onsdags med dubbelpass på gymmet, vilket känns i framsida lår och i baken, jag har verkligen saknat träningsvärken! Gårdagen bjöd på promenad och boxning. Min fredag startade jag med en och en halv timmes promenad med lite jogg på slutet för att bara få känna hur det kändes. Jag saknar att springa, det blir springa av på söndag om låren tillåter. Jag är åter motiverad till tusen och ska ner på en vikt som jag önskar, inte långt dit! Om någon månad, kanske två är jag i mål, sedan startar en annan resa. Nämligen att få lite muskler, eller få och få, haha! Jag blev så inspirerad av boxningscoachen igår, vilka armar! Fantastiskt vackra, sådana ska jag kirra! Men nu ska jag packa klart väskan för helgens kommande träningspass! Hoppas att du som läser detta unnar dig någon form av fysisk aktivitet i helgen, för det är din kropp värd! Haha, jag lovar, det är jobbigt i tanken, men SÅ roligt när du väl är igång! Nu ska jag sluta leka coach, klockan jagar mig!

Pappa, jag gjorde det!

Detta med körkort har varit något riktigt känsligt och emellanåt tungt för mig! Jag har sörjt att jag inte fått köra med min älskade far, som jag vet skulle ställt upp att köra med mig utan att ens blinka! Att sedan få byta körskolelärare antalet gånger så har känslan av ensamhet krypit sig på. Jag har känt mig så ensam i allt som har med körkort att göra! Men å andra sidan vet jag att det bara är jag som kan fixa det! Teorin tog jag på första försöket men idag var det andra gången jag körde upp. Jag var inte ett dugg nervös för en vecka sedan, då min första uppkörning ägde rum. Men idag, jag har nog aldrig svettats så mycket av att bara sitta! Instruktören påminde mig ett antal gånger om att le, haha det var inte lätt att le när jag var så pirrig i magen och svettades! Väl framme på parkeringen vid trafikverket, han godkände mig och den kram min körskolelärare gav mig, jag ville bara gråta! Men skulle jag släppt en tår hade jag gråtit lika mycket som jag svettades i bilen tidigare! Allt bara släppte, mina axlar sjönk genast och jag kunde andas! Fantastisk känsla! Jag som verkligen kämpat hårt och länge! Nu är jag stolt! Tack allihop som gett mig pepp inför uppkörningen! I did it! 
 
 
 
 

Skräckblandad förtjusning

Att få se dig i ögonen på nära håll, att få känna din värme hud mot hud, att få kyssa dig som om det inte fanns en morondag. Det fyller mig med lycka samtidigt som det skrämmer mig. Lyckan får det att kännas som att det var igår jag kysste dig, rädslan skyddar mig ifrån att åter få hjärtat krossat. Men för att vinna måste man satsa, inte sant? Jag lägger allt jag har på oss! 

Delad glädje är dubbelglädje

Men vi som är fyra syskon, vi delar glädje, blir det fyrdubblad glädje då? Så måste det vara!
 
Vi lyckades få till en ordentlig födelsedagsmorgon för jordens finaste Eveliina! Vi överraskade nog henne ett antal gånger denna morgon. Det var bestämt sedan några dagar tillbaka att Kevin skulle sova hos oss tisdag till onsdag, vilket jag då inte reflekterade över att det faktiskt blev på Eveliinas födelsedag. Så i måndags bestämde vi även att sluta cirkeln, så även Jennifer skulle också komma tisdag till onsdag för att sova över. Men vi kom överens om att inte avslöja det för Eveliina. Eveliina var till och med och handlade hos Jennifer på tisdag eftermiddagen och Eveliina bjöd då henne men Jennifer sa att hon var tvungen att plugga. Så runt halv tio på kvällen knackade det på dörren. Jag blev så rädd, trots att jag visste att det var Jennifer. Så plingade hon och då blev Eveliina rädd, jag började skratta men Eveliina sa åt mig att vara tyst och istället gå för att se efter vem som plingade. Haha, så Kevin kse efter och sedan öppnar. Tada, en Jennifer! Haha, Eveliina blev så lurad! Men glad!
 
Sedan låg vi alla fyra och pratade sent in på natten. Det sker något magiskt när vi är alla fyra! Det går inte att sätta ord på det, men vi har så sjukt roligt! Vi kan gå mellan högt och lågt. Vi kan verkligen prata om döden men en sekund senare skratta! Jag är så lycklig som har tre syskon, och att vi är så pass nära som vi är. Det skiljer som mest sex år på mig och Kevin, vi har som roligast! Vi blir lika flamsiga när vi är trötta, haha! När klockan slog tolv sjöng vi för Eveliina, pratade och skrattade några timmar till.
 
Jag vaknade strax innan sex. Låg i tjugo minuter men beslöt mig sedan för att ta tag i morgonkalaset. Kevin och jag hade dagen innan blåst upp ballonger när Eveliina var på jobbet. Vi sa att hon inte fick gå in i klädkammaren då hennes present låg där inne. Sedan hade jag under gårdagen inhandlat en tårta, lagt den i den låda jag har alkohol i, som jag vet att Eveliina aldrig kollar i. Så jag tog fram ballongerna, satte ljus på tårtan och väckte Kevin. Han slängde alla ballonger på Jennifer och Eveliina och jag kom med tårtan med ljusen, Jennifer låg vaken så vi sjöng "ja må du leva" på finska, det känns mer på riktigt! Eveliina vart alldeles paff men såklart glad! Så halv sex åt vi tårta till frukost och tog en massa bilder bland ballongerna. Alla var på så bra humör trots den lilla nattens sömn. Hon blev även glad över presenterna, men det viktigaste och det roligaste är att vi lyckades få till ett ordentligt firande, trots livet i en etta och att man knappt kan gömma något. Men åa som vi lyckades! Detta var nog den bästa födelsedagsmorgonen jag upplevt i mina dagar. Tack Jennifer och Kevin för att ni gjorde denna morgon möjlig. Tack Eveliina för att du finns i våra liv. Jag älskar er allihop, så obeskrivligt mycket! Det låter så klassiskt och tråkigt. Men jag skulle verkligen göra allt för att få er att må bra, för att rädda er ur en knipa. Ni är Guds gåva till mig. I resten av mitt liv kommer jag fortsätta att alltid finnas som en trygg hamn. Den dagen jag tar mitt sista andetag kommer jag aldrig ångra de saker jag gör för er och med er.  

Ilskan av att inte orka

Ibland har jag dagar då jag bara inte orkar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte resa mig ur soffan, jag orkar inte åka iväg för att handla. Det finns ingen ork till något. Plugghögen växer och snart nalkas teoriprov för körkort. Jag kunder inte bry mig mindre. I nu läget känner jag bara "vad fan ska jag med kortet till?". Jag kan gå och köpa en bil imorgon om jag så skulle vilja, men hur fan ska en fattig student ha råd med en parkeringsplats, bensin? Ja tankarna är många, inte bara angående bil utan allt i allmänhet. Så mycket tankar att de trycker mig djupt ned i soffan. Där blir jag liggande. Tills jag bara sprängs! Sen inser jag, hösten är här. Härligt! Då är det bara att jag vänjer mig med att vara deppig var och varannan dag. Bara jag inte stannar där. Men idag har ilskan gjort att jag ätit och även sitter med en cider i min ensamhet. Något jag i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra. Att sitta och pimpla själv är ett tecken på alkoholism tycker jag. Ni får kalla det vad ni vill, ikväll är jag bara råförbannad på att inte ha den energi, kraft och ork att ens resa mig ur soffan. Dagar som dessa ser jag det till och med värt att beställa hem pizza för 250 kronor för att slippa betala utkörningsavgift som är tok för hög. Och för att tyvärr vara beredd för en lika deppig söndag. Välkommen hösten, men fuck min icke befintliga energi! 
 
Nu ska jag höja min musik i lurarna och knäppa min andra. Alla kära vänner, fortsätt ha en fin lördag, ser så i alla fall ut på era sociala medier!


bloglovin länkkatalog Favoritlistan.se
Hejsan! Jag heter Johanna, jag är född 94, jag startade min blogg Juni 2008.
Att blogga är härligt, för jag får helt själv bestämma vad jag ska skriva om.
Jag har tre små syskon, mamma, styvfar. Min pappa gick bort i november, 2009.
Här i min blogg skriver jag om min vardag och mina känslor. Jag skriver också hur ett liv utan min pappa funkar. Hoppas att ni har kommit för att stanna! :)
ni når mig också via: jstenroos@hotmail.com
RSS 2.0