FÖR ER NYA LÄSARE!

Personer som funnits vid min sida

Det finns så många personer som genom åren funnits vid min sida för att sedan lämna den. Vissa har sakta men säkert glidigt längre och längre ifrån mig, andra har jag brutit toltalt med. Jag kommer ihåg varenda en av er. Jag vet inte om jag är en svår människa att ha och göra med eller om jag bara inte tolerar allt? Jag har väldigt svårt att förlåta människor och jag är långsint, mina finaste sidor. Nej, alla har vi sidor vi inte älskar mest av allt, men det är en del av att vara du. 
 
Jag vill mest lägga en tanke på er människor som funnits i mitt liv i olika skeden, jag minns varenda en av er. Vissa av er vill jag inte ens veta av, er andra, jag önskar er fina relationer, som accepterar och respekterar er. Glöm aldrig ert egenvärde.

När glädjen tippar över

Min tisdag har varit så fantastiskt komisk. Jag laddade igår upp med bra mellanmål till tentan som idag ägde rum. Jag förberedde med kläder, packade väskan, skrev en lapp som jag lade över väskan för att inte glömma det sista som att ta noccon ur kylskåpet. Jag vaknade 3:00 av mardömmen att jag försovit mig till tentan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade tre timmar kvar att sova, dock kände jag mig redan relativt utvilad då jag somnade nio den kvällen. Jag somnade om och vaknade en timme innan jag skulle bli hämtad av två klasskamraret. Jag låg och bara vilade i en halv timme. Sedan klev jag upp och åt frukost och borstade tänderna, packade även noccon. Det var den lugnaste morgonen på länge. Jag var så laddad och såg så fram emot tentan.
 
Väl på plats delas tentan ut och jag svarade på första frågan som tog ett tag då jag skulle bestämma utvalda ord i en text och veta vad det hör till för ordklass, på engelska. Jag såg i ögonvrån hur hon tog mitt leg och gick bort. Jag blev avbruten mitt i andra frågan då tentavakten kom fram och sa att hon inte hittade mig i sin lista. Min puls steg. Hon kom fram med listan för att jag själv skulle kunna hitta mig. Jag letade, men hittade inte mitt namn. Hon frågade mig om jag har ett minne av att jag anmält mig till tentan, vilket jag inte hade. Min puls var riktigt hög, jag kände hur varm jag var, jag kände hur hjärtat slog och jag kännde av pulsen i både ben och armar! Då sade hon att jag tyvärr fick se tentan som en övning, min tenta skulle inte räknas. Jag blev lugn av det hon sa. Jag blev inte alls arg, vilket många kanske skulle bli. Jag gav hundra på tentan, jag satt i fyrtiofem minuter. Lämnade in min tenta till tentavakten och hon såg in i mina ögon med en sorgsen blick och sade tyvärr. Jag såg hennes medlidande i ögonen. Det såg ut som att hon blev ledsen, hon kanske trodde att jag blev det.
 
Jag klev ut och möter då en klasskamrat som för det första rusade ut tio över åtta för att hämta legitimation, sedan såg jag honom inte i salen igen. Jag satte mig vid honom och berättade att jag trots oanmäld gjorde tentan men att den tyvärr inte kommer att räknas. Han såg frågande ut och sade att han inte heller var anmäld och inte ens fick kliva in i salen när han väl hämtat legitimation. Han talade då med toalettvakten som sade att det inte var okej. Hon kollade med mig om det stämde att jag hade fått göra den trots att jag var oanmäld. Jag bekräftade och hon sade då "man blir ju mörkrädd". Sedan hämtade hon den tentavakt som lät mig göra den. Hon fick en hel del skit! Det lät på toalettvakten som att jag inte ens fick se tentan utan borde suttit där i fyrtiofem minuter och sedan lämna salen. Jag blev så full i skratt och hela situationen blev bara så komisk. Denna historia kände jag bara att det vore så skönt att berätta detta för pappa. Jag hörde i mitt huvud hur vi ihop skulle skratta åt en sådan miss. Ett år i högskolan och jag har glömt att anmäla mig till inte en, utan två tentor. Det gjorde mig så ledsen. Jag har tidigare känt denna känsla, att glädjen tippar över och blir en sorg. Jag har inget minne av att jag så sent som nu åtta år senare känt hur mycket jag skulle värdera ett samtal till pappa. Jag är så van och vet att det inte går att ringa min pappa men idag, det kändes som en stor sorg att inte kunna ringa honom. Tänka sig att en så komisk sak kan så lätt tippa över, det har jag känt tidigare. Men idag var det annorlunda, det var mer kännbart och jag sörjde att jag inte kan ringa min älskade pappa. Jag blev då så sentimental att jag efter en fet varning om att jag egentligen förtjänar en böter på tåget för att jag ej hunnit köpa rätt biljett för rätt tåg, tittade på massa bilder på pappa. Jag hittade sedan en kommentar som bara slog mig. Min pappas gamla kollega hade då kommenterat en bild på min far ""Kyllä se siittä selviää" sa din far på allt när vi jobbade ihop. så tänker han nog nu oxå.."
 
Jag satt där med mina tårar i ögonen och tillät mig att sörja. Om fyra dagar är det åtta år sedan min pappa tog sitt sista andetag. Jag har insett att jag nog aldrig kommer att sluta sörja min far. Jag kommer att hamna i situationer som jag önskar jag kunde dela med honom eller bara få berätta väldigt goda eller glada nyheter för honom. Det kostar att älska. Jag har aldrig älskat en människa så djupt som jag älskar min far. Vila i frid!

Du kan inte förlora mig?

Vill du ens vinna mig?

Tänk om..

Jag har i snart åtta år levt utan min pappa vid min sida. I många av dem åren har jag förstått att pappa aldrig mer kommer att krama mig, se mig i ögonen eller ringa mig. På sätt och vis har jag accepterat det. Jag trodde att jag efter att ha accepterat hans död, skulle slippa tänka tanken "tänk om..". Jag tänkte idag "tänk om pappa levde idag, hade han tyckt att det var roligt att spela innebandy med oss ungdomar?" Jag blev så ledsen och så tagen av den tanken. Sedan började jag tänka "tänk om.. tankar" om så mycket i mitt liv. Jag bestämde på plats att detta inte är något jag kan ta för vana att tänka, jag kommer inte att må bra av sådana tankar. Men jag kan bara för en stund drömma mig bort och tänka "tänk om.. tankar". Jag funderade så mycket på pappa när vi idag lyssnade på en pensionerad präst, undra vad som kunde vuxit fram om du hade fått mer tid att utforska Gud. Du som blev så nyfiken när jag konfirmerade mig. Jag satt runt fikabordet och tänkte "undra vad pappa hade frågat prästen?". Det gjorde mig där emot glad. Helt otroligt hur en person som på pappret är död kan leva kvar så starkt! Livet är så skört, ta hand om dem du älskar, berätta för dem personerna hur mycket dem betyder för dig. Om inte annat, visa det i handlingar, det säger mer än ord, men glöm inte att det aldrig skadar att även höra det. Jag vet att pappa kände sig älskad av oss alla fyra. Så starkt!

När hjärnan vill mer än kroppen

Efter en månad utan träning resulterade det med tre kilo plus. Men det sänker mig inte utan snarare motiverar mig, jag har lyckats gå ner tjugo kilo, då är tre kilo ingen match! Jag startade hårt i onsdags med dubbelpass på gymmet, vilket känns i framsida lår och i baken, jag har verkligen saknat träningsvärken! Gårdagen bjöd på promenad och boxning. Min fredag startade jag med en och en halv timmes promenad med lite jogg på slutet för att bara få känna hur det kändes. Jag saknar att springa, det blir springa av på söndag om låren tillåter. Jag är åter motiverad till tusen och ska ner på en vikt som jag önskar, inte långt dit! Om någon månad, kanske två är jag i mål, sedan startar en annan resa. Nämligen att få lite muskler, eller få och få, haha! Jag blev så inspirerad av boxningscoachen igår, vilka armar! Fantastiskt vackra, sådana ska jag kirra! Men nu ska jag packa klart väskan för helgens kommande träningspass! Hoppas att du som läser detta unnar dig någon form av fysisk aktivitet i helgen, för det är din kropp värd! Haha, jag lovar, det är jobbigt i tanken, men SÅ roligt när du väl är igång! Nu ska jag sluta leka coach, klockan jagar mig!

Pappa, jag gjorde det!

Detta med körkort har varit något riktigt känsligt och emellanåt tungt för mig! Jag har sörjt att jag inte fått köra med min älskade far, som jag vet skulle ställt upp att köra med mig utan att ens blinka! Att sedan få byta körskolelärare antalet gånger så har känslan av ensamhet krypit sig på. Jag har känt mig så ensam i allt som har med körkort att göra! Men å andra sidan vet jag att det bara är jag som kan fixa det! Teorin tog jag på första försöket men idag var det andra gången jag körde upp. Jag var inte ett dugg nervös för en vecka sedan, då min första uppkörning ägde rum. Men idag, jag har nog aldrig svettats så mycket av att bara sitta! Instruktören påminde mig ett antal gånger om att le, haha det var inte lätt att le när jag var så pirrig i magen och svettades! Väl framme på parkeringen vid trafikverket, han godkände mig och den kram min körskolelärare gav mig, jag ville bara gråta! Men skulle jag släppt en tår hade jag gråtit lika mycket som jag svettades i bilen tidigare! Allt bara släppte, mina axlar sjönk genast och jag kunde andas! Fantastisk känsla! Jag som verkligen kämpat hårt och länge! Nu är jag stolt! Tack allihop som gett mig pepp inför uppkörningen! I did it! 
 
 
 
 

Skräckblandad förtjusning

Att få se dig i ögonen på nära håll, att få känna din värme hud mot hud, att få kyssa dig som om det inte fanns en morondag. Det fyller mig med lycka samtidigt som det skrämmer mig. Lyckan får det att kännas som att det var igår jag kysste dig, rädslan skyddar mig ifrån att åter få hjärtat krossat. Men för att vinna måste man satsa, inte sant? Jag lägger allt jag har på oss! 

Delad glädje är dubbelglädje

Men vi som är fyra syskon, vi delar glädje, blir det fyrdubblad glädje då? Så måste det vara!
 
Vi lyckades få till en ordentlig födelsedagsmorgon för jordens finaste Eveliina! Vi överraskade nog henne ett antal gånger denna morgon. Det var bestämt sedan några dagar tillbaka att Kevin skulle sova hos oss tisdag till onsdag, vilket jag då inte reflekterade över att det faktiskt blev på Eveliinas födelsedag. Så i måndags bestämde vi även att sluta cirkeln, så även Jennifer skulle också komma tisdag till onsdag för att sova över. Men vi kom överens om att inte avslöja det för Eveliina. Eveliina var till och med och handlade hos Jennifer på tisdag eftermiddagen och Eveliina bjöd då henne men Jennifer sa att hon var tvungen att plugga. Så runt halv tio på kvällen knackade det på dörren. Jag blev så rädd, trots att jag visste att det var Jennifer. Så plingade hon och då blev Eveliina rädd, jag började skratta men Eveliina sa åt mig att vara tyst och istället gå för att se efter vem som plingade. Haha, så Kevin kse efter och sedan öppnar. Tada, en Jennifer! Haha, Eveliina blev så lurad! Men glad!
 
Sedan låg vi alla fyra och pratade sent in på natten. Det sker något magiskt när vi är alla fyra! Det går inte att sätta ord på det, men vi har så sjukt roligt! Vi kan gå mellan högt och lågt. Vi kan verkligen prata om döden men en sekund senare skratta! Jag är så lycklig som har tre syskon, och att vi är så pass nära som vi är. Det skiljer som mest sex år på mig och Kevin, vi har som roligast! Vi blir lika flamsiga när vi är trötta, haha! När klockan slog tolv sjöng vi för Eveliina, pratade och skrattade några timmar till.
 
Jag vaknade strax innan sex. Låg i tjugo minuter men beslöt mig sedan för att ta tag i morgonkalaset. Kevin och jag hade dagen innan blåst upp ballonger när Eveliina var på jobbet. Vi sa att hon inte fick gå in i klädkammaren då hennes present låg där inne. Sedan hade jag under gårdagen inhandlat en tårta, lagt den i den låda jag har alkohol i, som jag vet att Eveliina aldrig kollar i. Så jag tog fram ballongerna, satte ljus på tårtan och väckte Kevin. Han slängde alla ballonger på Jennifer och Eveliina och jag kom med tårtan med ljusen, Jennifer låg vaken så vi sjöng "ja må du leva" på finska, det känns mer på riktigt! Eveliina vart alldeles paff men såklart glad! Så halv sex åt vi tårta till frukost och tog en massa bilder bland ballongerna. Alla var på så bra humör trots den lilla nattens sömn. Hon blev även glad över presenterna, men det viktigaste och det roligaste är att vi lyckades få till ett ordentligt firande, trots livet i en etta och att man knappt kan gömma något. Men åa som vi lyckades! Detta var nog den bästa födelsedagsmorgonen jag upplevt i mina dagar. Tack Jennifer och Kevin för att ni gjorde denna morgon möjlig. Tack Eveliina för att du finns i våra liv. Jag älskar er allihop, så obeskrivligt mycket! Det låter så klassiskt och tråkigt. Men jag skulle verkligen göra allt för att få er att må bra, för att rädda er ur en knipa. Ni är Guds gåva till mig. I resten av mitt liv kommer jag fortsätta att alltid finnas som en trygg hamn. Den dagen jag tar mitt sista andetag kommer jag aldrig ångra de saker jag gör för er och med er.  

Ilskan av att inte orka

Ibland har jag dagar då jag bara inte orkar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte resa mig ur soffan, jag orkar inte åka iväg för att handla. Det finns ingen ork till något. Plugghögen växer och snart nalkas teoriprov för körkort. Jag kunder inte bry mig mindre. I nu läget känner jag bara "vad fan ska jag med kortet till?". Jag kan gå och köpa en bil imorgon om jag så skulle vilja, men hur fan ska en fattig student ha råd med en parkeringsplats, bensin? Ja tankarna är många, inte bara angående bil utan allt i allmänhet. Så mycket tankar att de trycker mig djupt ned i soffan. Där blir jag liggande. Tills jag bara sprängs! Sen inser jag, hösten är här. Härligt! Då är det bara att jag vänjer mig med att vara deppig var och varannan dag. Bara jag inte stannar där. Men idag har ilskan gjort att jag ätit och även sitter med en cider i min ensamhet. Något jag i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra. Att sitta och pimpla själv är ett tecken på alkoholism tycker jag. Ni får kalla det vad ni vill, ikväll är jag bara råförbannad på att inte ha den energi, kraft och ork att ens resa mig ur soffan. Dagar som dessa ser jag det till och med värt att beställa hem pizza för 250 kronor för att slippa betala utkörningsavgift som är tok för hög. Och för att tyvärr vara beredd för en lika deppig söndag. Välkommen hösten, men fuck min icke befintliga energi! 
 
Nu ska jag höja min musik i lurarna och knäppa min andra. Alla kära vänner, fortsätt ha en fin lördag, ser så i alla fall ut på era sociala medier!

Min allra käraste syster

Som jag kommer att sakna dig när du flyttar! Det kommer att bli tyst, tråkigt och ensamt. Det är så fascinerade hur det är skillnad på männsika och människa. Hade en vän till mig bott med mig i min etta så hade jag inte lessnat på personen men jag hade blivit tokig på att hens saker är överallt, har egna vanor och bara inte föstår sig på mig. Men att ha en syster, en människa som är blodsrelaterad. Det är helt annat och magiskt. Visst har jag bott med mina syskon tidigare, men då var det annorlunda. Då finns det en herre i huset som betalade hyra och bestämde när det ska vara kliniskt rent i hela huset. Jag älskar att bo med min syster och skulle gärna göra det resten av mitt liv då jag inte har någon som helst plan på att hitta livets människa och skaffa barn. Allra käraste Eveliina, det är och har varit än ära att bo med dig, att du för det första ville flytta hem till mig. Det glädjer mitt hjärta! 

När glädjen ekar i det tomma

Det finns ett tillfälle i livet som jag känner mig som mest ensam, lite, saknar närhet och bara är tom inombords. Det är när jag känner glädje. När jag sätter mig ner med den glädje jag känner så ekar den i mitt inre tomrum. Jag känner mig aldrig så ensam som jag gör när jag är glad. Jag får en känsla av saknad, jag känner ett behov av närhet. Det stämmer verkligen att delad glädje är dubbelglädje. 

När saknaden sitter i bröstet..

.. då vet jag att det är äkta. Jag saknar dig så att det fysiskt gör ont, men du vet inte det. Jag tror inte du förstår hur mycket jag saknar dig, men hur ska du veta när jag inte berättar hur mycket jag verkligen saknar dig. Jag tittar så ofta på bilden på dig. Du är så vacker, både på in och utsidan. Saknaden gör ont bland annat för att jag är rädd. Rädd att falla rätt i dina armar, utan att bli mottagen. 

Då var jag aldrig ensam

Det fanns en tid i livet då jag aldrig behövde känna mig ensam. Pappa fanns alltid hemma eller bara ett samtal ifrån om han arbetade. Han frågade uppriktigt hur jag mådde och var redo att höra svaret. 90% av gångerna frågade han inte ens, han bara såg på mig, då kramade han mig och jag fick bara vara i hans famn och känna att jag inte var ensam. Jag var aldrig ensam trots att jag var tonåring och att det är världens mest normala känsla i den åldern. Men med pappa i livet var jag aldrig ensam. Idag är ensamheten så påtaglig. Har jag med åren blivit skicklig på att gömma mina känslor, eller har jag ännu inte mött en männsika som min pappa som känner mig så pass väl att man bara ser det på mig. Trots en ålder på tjugotre år måste man ha en famn att få känna sig liten i. Jag är inte den som kan prata när jag är ledsen, men bara att få gråta i någons famn och inte i ensamhet, det betyder för mig mer än ord. Att i åtta år känna sig ensam är en lång tid, det gör ont att veta att jag kanske resten av mitt liv kommer känna mig ensam. 
 
Eveliina, Jennifer och Kevin, jag hoppas ifrån djupet av mitt hjärta att ni kan komma till mig vad som än sker i era liv. Jag vet att ni också känner en tomhet som vi aldrig pratar om. Men jag kan inte säga mer än att jag vet att det gör ont. Men vi är fyra i detta. Det är jag tacksam för. Trots att jag inte önskar någon av er hjärtesorg. Ni är mina ögonstenar, för er gör jag allt, precis som pappa skulle gjort om han var i livet. Jag älskar er, så innerligt mycket!

Nostalgitripp

Finns inget roligare än att gå igenom sin egen facebook sida. Se alla bilder, texter, gillningar, kommentarer. Jag kan sitta i timmar. Skratta och gråta emellan åt. Tänk att jag fått vara med om så mycket i mitt liv. Både roliga men även sorgliga stunder, dagar och perioder. Allt har ju trots allt gjort mig till den jag är idag. Jag hade aldrig ändrat något om jag så fick. Jag kanske inte hade varit en bättre människa om jag hade min far i livet. Där emot saknar jag honom enormt. Men han lever kvar i alla syskon och mig. Min lillebror är en kopia av honom. Utan mina syskon hade jag inte heller varit den person jag är idag. Jag älskar er alla tre, finns ingen bättre än er. Jag skulle gått jorden runt för er skull! Dagens känsla är tacksamhet!

Ju närmre du kommer mig, ju ondare kommer det vara att släppa taget.

Du är för mig två personer, jag får inte ihop det. Jag har länge vetat att du är för bra för att vara sann. Det finns ingen människa på denna jord som kan vara så vacker på både in och utsida som du visar. Vem är du?


bloglovin länkkatalog Favoritlistan.se
Hejsan! Jag heter Johanna, jag är född 94, jag startade min blogg Juni 2008.
Att blogga är härligt, för jag får helt själv bestämma vad jag ska skriva om.
Jag har tre små syskon, mamma, styvfar. Min pappa gick bort i november, 2009.
Här i min blogg skriver jag om min vardag och mina känslor. Jag skriver också hur ett liv utan min pappa funkar. Hoppas att ni har kommit för att stanna! :)
ni når mig också via: jstenroos@hotmail.com
RSS 2.0