FÖR ER NYA LÄSARE!

Längtar ni till jul?

Igår såg jag reklam om childhood som just nu går på tv. Ett barn hör sina vuxna skrika. Barnet låser in sig och mamman skriker åt barnet att låsa dörren. Pappan eller styvfadern rycker då i handtaget in till barnet. Sedan kommer en text om att där föräldrar inte finns (eller liknande), där vill childhood finnas.
 
Idag på jobbet satt jag med några elever i matsalen och slängde ut frågan om de längtade till jul. Alla sade ja. Men jag fick så ont i magen efter att ha frågat det. Då såg jag framför mig den reklam jag såg igår. Vem är jag att ställa den frågan och anta att alla längtar till jul? Hur vet jag hur deras hemförhållande ser ut? Jag blev så illa till mods. Tänk de barn som ser skolan  som en tillflykt och fruktar inför varje lov. I år tänker jag på dem barnen, jag önskar jag kunde göra något för dem. Jag vill inte bli den lärare som tror att alla har det frid och fröjd hemma. Jag ska aldrig i grupp ställa den frågan för barn igen.  

Mycket, lagom eller lite?

En människa behöver ha saker att göra, inte för mycket, inte för lite. 
En människa behöver känna känslor, inte för mycket, inte för lite. 
Annars blir det jobbigt.
Men om vi aldrig känner för mycket så vet vi inte när vi känner för lite.
Om vi aldrig gör för mycket så vet vi inte när vi gör för lite.
När vi gör lagom med saker så känner vi för mycket eller för lite.
När vi känner lagom med känslor så gör vi för mycket eller för lite.
Då blir det jobbigt.
 

Handling betyder mer än ord.

Vad du gör är det människor kommer ihåg, det du säger är sådant människor inte minns ordagrant och det glöms bort med tiden. Oavsett om det är en liten handling kan den vara så betydelsefull. För dig är det kanske ingenting, för en annan människa är det allt.

Jag brinner för det här

Det var längesen jag kände att jag brann för något. Idag är glöden bättre än förr! Just idag är jag stark, just idag är jag stolt. Stolt över mig själv! Jag vet att jag i tidigare inlägg nämnt att den känslan slår alla känslor. Jag står fast vid det! Att vara stolt för sig själv är magiskt! Jag ser så mycket fram emot dessa fyra år på lärarutbildningen med allt vad det innebär, nya vänner, nya utmaningar och ny stad. Jag har hittat hem för andra gången i mitt liv!

Inte hela jag

Denna vecka har jag spenderat många dagar hemma hos mor min. När jag alltid kliver in hemma hos mina syskon så går jag in i alla rum för att hälsa på alla som är hemma. Jag har gjort det som vanligt varje gång denna vecka. Ibland kunde Kevin vara ute med vänner. Då går jag som runt och väntar på något. Jag vill ju träffa honom, krama om honom och säga hej. När han väl kommit hem, jag har fått krama om honom och frågat hur det går i skolan. Så släpper inte känslan av att jag går och väntar på någon. Jag inser då att hela jag inte befinner mig i Sverige. En fjärdedel av mig befinner sig i USA. Det har slagit mig först nu, cirka trettio dagar senare. Anledningen till det kan vara för att jag sällan träffar mina syskon så överdrivet ofta eftersom att jag inte bor tillsammans med dem längre. Men nu har jag varit hos mamma så pass många gånger att Jennifers frånvaro känns av! Det är så mäktig men samtidigt läskig känsla att tänka sina syskon som en del av en själv. Alla tre av mina syskon fyller olika funktioner för mig, och utan en del så blir jag inte hel. Tillsammans med dem kan jag både känna mig omhändertagen och omhändertagande. Jag kan vara ledsen och glad tillsammans med dem. Sen pratar jag verkligen olika saker med alla syskon. Alla har en så fantastisk syn på allt. Jag får så härliga svar, inte alltid svar jag förväntat mig. Men svar som är bra att höra. Jennifer, jag förstår din hemlängtan. Den blir så påtaglig, allt och alla är så nytt för dig. Men min saknad, den tog lite tid. Men den kom. Och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig! Vi alla finns kvar här hemma när du väl kommer hem igen. Vi är inte de som sen förändrats, utan det är du som vuxit som människa! Så mäktigt, jag ser upp till dig. Jag skulle aldrig våga göra det du gör. 
 
 
 

Förlåt

Ett svårt ord för de allra flesta. Inte minst för mig själv! Jag tycker att det är ett stort och väldigt vikitgt ord. Jag säger sällan förlåt. När jag säger det, om jag gör det. Då blottar jag verkligen min själ. Jag vet inte om jag någonsin lyckats säga förlåt utan att gråta. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt och svårt att se och framför allt erkänna när jag gjort fel. Att bara forma ordet i min mun får mig att gråta. Jag får knappt fram den första bokstaven. Det är något som jag behöver öva på. Eller så är det något vackert över att det blir så påtagligt och äkta förlåt. Det är en så viktig byggsten i vår relation till andra människor. En relation kan sluta byggas pågrund av den byggstenen. Bygget stannar av. Det bara lämnas, ingen har riktigt lust att tag i det. Jag tycker att det är viktigt att gå till sig själv och reflektera över sitt agerande i olika sammanhang. Jag förtränger ofta att jag måste be om ursäkt för att det är så tungt att jag inte just i stunden eller över huvudtaget orkar få ett sådant nedslag. Jag blir så sänkt efter att ha bett om ursäkt. Helt otroligt att ett ord kan vara så mäktigt. Ingen är perfekt. Men jag stärvar efter att kunna be om ursäkt efter att jag insett att det är jag som gjort fel. Inte bara låtsas som ingenting, bara för att slippa den jobbiga känslan. Lite tårar har ju aldrig dödat, och i det stora hela känns det alltid lite på nytt fött när man rensat med tårar och man har fått lätta sitt hjärta.

Kärlek är allt vi har, det enda vi kan hjälpa varandra med.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag vänt mig till bloggen för att skriva av mig. För att få någonstans att göra av med mina jobbiga tankar och trasiga känslor. Idag skriver jag av ren kärlek. Denna vecka har gått i kärlekens tecken. Jag har spenderat mina dagar i skolan med min bästa vän. Det finns ingen på denna jord som jag kan prata så brett med som Evelina. Vi kan gå från att prata om det mest tragiska sakerna till att skratta. Jag har hela veckan innan jag somnat  tänkt tillbaka på dagen och bara tänkt, "Evelina är en så fantastisk människa och jag älskar verkligen henne". Ibland kan handlingar visa mer än ord. Skulle jag säga till Evelina att jag älskar henne så skulle jag till 99.99% börja gråta. Bara en sån sak som idag, vi satt på tåget hem från Eskilstuna och jag lyssnade p på musik. Från ingenstans "kittlar" hon mig på låret och ler som vi brukar le åt varandra, sådär jättefånigt! Jag blir bara så varm i hjärtat, ni hör ju! Vi har så roligt ihop, vem skulle få för sig att kittla mig på låret för att sen lägga ett fånigt smile på facet? 
 
Jag älskar att sitta på ett cafe med Evelina, vi kan ha en het diskussion, en djup diskussion eller bara sitta tysta. Evelina är en vän jag alltid önskat mig. Jag är så glad att våra vägar korsats. Hon ger mig så mycket, energi, kärlek och glädje framför allt! Många har en bästa vän som hängt med sen grundskolan. Men jag har mött min i vuxen ålder, bättre sent än aldrig! Nu ska jag ta och försöka sova, det är en dag imorgon också. Jag måste orka upp till skolan, jag vill ju inte bli skyldig Evelina en bulle ;)
 
Tack till dig som läst om min bästa vän, jag hoppas att du tänkte på någon speciell när du läst detta. Kanske tänkte du på något ni har som bara ni förstår. Till dig som inte tänkte på någon speciell, det kommer! Du har ännu inte mött henne eller honom. För dig som undrar om jag blivit lesbisk så kan jag meddela att jag fortfarande är upp i öronen förälskad i Casper. Jag ville bara säga tack idag, dagens känsla är tacksamhet.

The lonely hour

Tänk att igår ville jag gråta av glädje. Jag var så fantastiskt stolt över mig själv. 5 km sprang jag på bäst hittills, 35:54. Jag är helt otrolig, kroppen är fantastisk! Jag hade delar av familjen som stöd. Jag som först tänkte göra det hela ensam, jag är glad att jag bjöd med familjen! Det hade nog känts tomt annars. Glädjen blir så mycket större och härligare när man får dela den med andra människor! 
 
 
 

Idag däremot vill jag gråta pågrund av en dålig dag på jobbet. Hur kan det vända så snabbt? Och hur kan andra människor, speciellt barn vara så fruktansvärt elaka? Ibland kan vissa barn få mig att stå som ett frågetecken för att jag inte hänger med hur fort det går i deras känsloliv. Hur fort det kan komma en skällsord. Det är helt otroligt. Jag blir alltid lika tom. Jag blir vekligen tom inombords. Så fort en kollega ställer frågan "hur känns det?" Jag gråter. Det är inte ofta det händer så stora saker som får mig så himla tom som idag. Ofta har jag väldigt mycket tålamod. Men allt går inte att stå emot. Och en del saker är bara rent ut elaka, barnen gör allt som står i sin makt för att såra en annan människa.

En sån kväll

Dagen har varit rolig, dagen har varit lugn. Jag ligger i soffan och småslumrar. Sen lägger jag mig i sängen för att sova. Ganska så snabbt känner jag av om det är en sån kväll. En sån kväll som får mig att känna mig tom inombords. En sån kväll som jag önskar att jag kunde lägga hela mitt liv på paus och åka bort. En sån kväll jag har svårt att vara tacksam för det jag har. En sån kväll som bara får mig förvirrad. Ikväll är en sån kväll. Ingen kan ändra en sån kväll. Den bara är så och känns så.

Ett trasigt hjärta

Oavsett ålder så utsätts våra hjärtan för smärta. Löften som sviks, ord som sårar, handlingar som visar dennes rätta ansikte. Oavsett ålder så kommer du alltid att försöka ta reda på vad som kan laga detta trasiga hjärta. En jakt som blir en ond cirkel. Åter står du ensam kvar med ord som sårat så djupt att du själv tappar ord. Tappar tron. Tappar hoppet om ett helt hjärta.

Bowling lördag

Denna lördag har varit min lediga lördag, de två senaste lördagarna har jag arbetat. Förmiddagen spenderades i en idrottshall med innebandy och vänner. Det bästa är ju att få röra på sig. Så här sitter jag nu smått utmattad i kroppen men nyduschad. Casper och jag ska strax äta middag. Efter middagen ska vi möta mina två yngsta syskon för att ta oss till bollhallen för att bowla. Det ser jag fram emot. Här borta plingade det precis på dörren, vilket påminner mig om att det är halloween. De flesta ska nog ut. Men för min del får det vara bra. Jag vill inte klä ut mig, inte inta alkohol. Jag vill bara vara, med dem jag älskar. Nu låter jag som en trettio årig nybliven mamma. Men jag är snart bara tjugotvå år och inga barn har vi heller planerat. Så, så är inte fallet. Jag hoppas ni får en trevlig lördag, oavsett vad ni bestämt er för att göra. Glöm ej att tända ljus för dem som lämnat jordalivet, imorgon. De flesta gör det idag. Men mina vänner, för att vara petnoga så är den rätta dagen imorgon. Idag är det alla helgona. Alltså alla helgons dag. Dem ska hedras. Men imorgon där emot så är det alla själars dag. Då ska jag förbi far min och tända ett ljus. För er som känner mig vet att jag är dålig på att ta mig bort till pappas grav. Det av anledning för att han finns med mig varje dag oavsett. Så jag behöver inte gå till hans gravplats för att minnas honom eller så. Jag har om jag får säga det själv inte riktigt hajat grejen med gravplats än. Det kanske kommer. Men på tal om att han finns med mig varjer dag oavsett vad jag gör, jag och Casper nämner ofta min far. Inte i den mening att han inte finns. Utan på Casper så låter det som att han träffat min far. Väldigt häftigt. Bara det visar på hur mycket jag pratat och pratar om honom. Han finns med naturligt. Väldigt vackert. Det är kärlek.

Jag gråter för honom.

För någon helg sen gick det upp för mig. Vem bryr sig om att min pappa gick bort för snart sex år sedan, när inte ens jag bryr mig? Jag träffade en barndomsvän till mig på krogen. Denna vän träffade min far. Inte allt för många gånger. Om jag frågade min vän om han minns hur min far såg ut så lovar jag att han inte minns. Eller minns han? Jag blev alldeles skakis och varm i hjärtat när jag såg honom. Jag gick fram och kramade honom. Länge. Det han fick mig att känna var magiskt. Jag har aldrig känt en sådan anknytning till min far genom en annan människa. Vilket är konstigt då jag har tre syskon av samma kött och blod. Jag fick även tårar i ögonen när vi kramades och stod och pratade. Men jag kom på mig själv i stunden att jag inte kunde gråta så mycket som jag egentligen ville. Då skulle han bara se mig som full och ja, ni vet hur en påverkad person är. Men det mötet har jag spelat upp i mitt huvud var eviga dag sen den kvällen. Jag tror inte han förstår hur mycket det betydde för mig. Betyder. Efter att han gått så bara brast jag i gråt i Caspers famn. Det var skönt. Jag har inte känt så starkt på länge när det kommer till min sorg. Men efter några dagar när jag spolat igenom mötet i huvudet så kommer jag på mig själv. Bryr han sig? Vad får mig att tro att någon överhuvudtaget bryr sig om att min far gått bort? När inte ens jag bryr mig. Jag bryr mig inte om att jag inte har en far i livet. Jag bryr mig inte. Det enda jag sörjer. Är för mina syskon. Jag mötte upp min bror när han satt hos frisören. Jag satt snett bakom honom. Jag ser hans huvud och breda axlar, hans mörka hår. Precis som pappa. Han tittar emellanåt upp i spegeln och ler åt mig. När han log. Jag gick sönder. Där sitter min lillebror, 15 år, snart 16. Blir klippt. Han har varit på sin praktik och varit omringad av barnen på dagis som tycker så fruktansvärt om honom. En pojke som inte har någon far. Och inte haft det på snart sex år. Jag slets i bitar. Det gjorde så ont i mig. Jag gråter inte längre över att jag inte har en far. Jag gråter över att min lillebror inte har vår far i livet..

Vänlighet är ingen självklarhet.

Att vara en trevlig själ är ingen självklarhet för alla, det har jag lärt mig idag. På mitt arbete träffar jag många mysiga äldre. De är små guldkorn i vårt samhälle som inte syns. På grund av att de inte har möjlighet att ta sig längre än från sängen till köket. Jag skulle unna de så mycket, om jag kunde. Sen finns det några äldre som kan få ens hjärta att bryta ihop. Att dem inte vet bättre. Det gör ont i mig att säga att jag är klokare än en sjuttio årig gammal dam och man ibland. Vänlighet är inget de föredrar, de vill sänka varje människa de ser. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. Jag kan inte ändra en annan människa. Men jag kan göra mitt. Le, vara artig och visa gott fördöme. Idag går jag hem från jobbet med en gnutta hopp i det tomrum som dagen skapat. Jag har människor i mitt liv som vill mig väl. Som kramar mig när jag behöver det. Jag vill tacka er för det.

Inflammerad tjej

Här ligger jag med ett inflammerat ben. Längtar till imorgon men ändå inte. Vill inte att dagarna ska gå snabbt. 
 
 
Nu ska jag filosofera vidare.. 

Rötterna är få

När det blåser finns det inte en chans för det lilla träd som står där vacker och grann, den har allt. Utom rötter. Avtar inte stormstyrkan så har vi snart det lilla vackra trädet nere i andra buskar och andra växter. Då återstår bara minnet av det vackra trädet med allt, utom rötter.


bloglovin länkkatalog Favoritlistan.se
Hejsan! Jag heter Johanna, jag är född 94, jag startade min blogg Juni 2008.
Att blogga är härligt, för jag får helt själv bestämma vad jag ska skriva om.
Jag har tre små syskon, mamma, styvfar. Min pappa gick bort i november, 2009.
Här i min blogg skriver jag om min vardag och mina känslor. Jag skriver också hur ett liv utan min pappa funkar. Hoppas att ni har kommit för att stanna! :)
ni når mig också via: jstenroos@hotmail.com
RSS 2.0