FÖR ER NYA LÄSARE!

The lonely hour

Tänk att igår ville jag gråta av glädje. Jag var så fantastiskt stolt över mig själv. 5 km sprang jag på bäst hittills, 35:54. Jag är helt otrolig, kroppen är fantastisk! Jag hade delar av familjen som stöd. Jag som först tänkte göra det hela ensam, jag är glad att jag bjöd med familjen! Det hade nog känts tomt annars. Glädjen blir så mycket större och härligare när man får dela den med andra människor! 
 
 
 

Idag däremot vill jag gråta pågrund av en dålig dag på jobbet. Hur kan det vända så snabbt? Och hur kan andra människor, speciellt barn vara så fruktansvärt elaka? Ibland kan vissa barn få mig att stå som ett frågetecken för att jag inte hänger med hur fort det går i deras känsloliv. Hur fort det kan komma en skällsord. Det är helt otroligt. Jag blir alltid lika tom. Jag blir vekligen tom inombords. Så fort en kollega ställer frågan "hur känns det?" Jag gråter. Det är inte ofta det händer så stora saker som får mig så himla tom som idag. Ofta har jag väldigt mycket tålamod. Men allt går inte att stå emot. Och en del saker är bara rent ut elaka, barnen gör allt som står i sin makt för att såra en annan människa.

En sån kväll

Dagen har varit rolig, dagen har varit lugn. Jag ligger i soffan och småslumrar. Sen lägger jag mig i sängen för att sova. Ganska så snabbt känner jag av om det är en sån kväll. En sån kväll som får mig att känna mig tom inombords. En sån kväll som jag önskar att jag kunde lägga hela mitt liv på paus och åka bort. En sån kväll jag har svårt att vara tacksam för det jag har. En sån kväll som bara får mig förvirrad. Ikväll är en sån kväll. Ingen kan ändra en sån kväll. Den bara är så och känns så.

Ett trasigt hjärta

Oavsett ålder så utsätts våra hjärtan för smärta. Löften som sviks, ord som sårar, handlingar som visar dennes rätta ansikte. Oavsett ålder så kommer du alltid att försöka ta reda på vad som kan laga detta trasiga hjärta. En jakt som blir en ond cirkel. Åter står du ensam kvar med ord som sårat så djupt att du själv tappar ord. Tappar tron. Tappar hoppet om ett helt hjärta.

Bowling lördag

Denna lördag har varit min lediga lördag, de två senaste lördagarna har jag arbetat. Förmiddagen spenderades i en idrottshall med innebandy och vänner. Det bästa är ju att få röra på sig. Så här sitter jag nu smått utmattad i kroppen men nyduschad. Casper och jag ska strax äta middag. Efter middagen ska vi möta mina två yngsta syskon för att ta oss till bollhallen för att bowla. Det ser jag fram emot. Här borta plingade det precis på dörren, vilket påminner mig om att det är halloween. De flesta ska nog ut. Men för min del får det vara bra. Jag vill inte klä ut mig, inte inta alkohol. Jag vill bara vara, med dem jag älskar. Nu låter jag som en trettio årig nybliven mamma. Men jag är snart bara tjugotvå år och inga barn har vi heller planerat. Så, så är inte fallet. Jag hoppas ni får en trevlig lördag, oavsett vad ni bestämt er för att göra. Glöm ej att tända ljus för dem som lämnat jordalivet, imorgon. De flesta gör det idag. Men mina vänner, för att vara petnoga så är den rätta dagen imorgon. Idag är det alla helgona. Alltså alla helgons dag. Dem ska hedras. Men imorgon där emot så är det alla själars dag. Då ska jag förbi far min och tända ett ljus. För er som känner mig vet att jag är dålig på att ta mig bort till pappas grav. Det av anledning för att han finns med mig varje dag oavsett. Så jag behöver inte gå till hans gravplats för att minnas honom eller så. Jag har om jag får säga det själv inte riktigt hajat grejen med gravplats än. Det kanske kommer. Men på tal om att han finns med mig varjer dag oavsett vad jag gör, jag och Casper nämner ofta min far. Inte i den mening att han inte finns. Utan på Casper så låter det som att han träffat min far. Väldigt häftigt. Bara det visar på hur mycket jag pratat och pratar om honom. Han finns med naturligt. Väldigt vackert. Det är kärlek.

Jag gråter för honom.

För någon helg sen gick det upp för mig. Vem bryr sig om att min pappa gick bort för snart sex år sedan, när inte ens jag bryr mig? Jag träffade en barndomsvän till mig på krogen. Denna vän träffade min far. Inte allt för många gånger. Om jag frågade min vän om han minns hur min far såg ut så lovar jag att han inte minns. Eller minns han? Jag blev alldeles skakis och varm i hjärtat när jag såg honom. Jag gick fram och kramade honom. Länge. Det han fick mig att känna var magiskt. Jag har aldrig känt en sådan anknytning till min far genom en annan människa. Vilket är konstigt då jag har tre syskon av samma kött och blod. Jag fick även tårar i ögonen när vi kramades och stod och pratade. Men jag kom på mig själv i stunden att jag inte kunde gråta så mycket som jag egentligen ville. Då skulle han bara se mig som full och ja, ni vet hur en påverkad person är. Men det mötet har jag spelat upp i mitt huvud var eviga dag sen den kvällen. Jag tror inte han förstår hur mycket det betydde för mig. Betyder. Efter att han gått så bara brast jag i gråt i Caspers famn. Det var skönt. Jag har inte känt så starkt på länge när det kommer till min sorg. Men efter några dagar när jag spolat igenom mötet i huvudet så kommer jag på mig själv. Bryr han sig? Vad får mig att tro att någon överhuvudtaget bryr sig om att min far gått bort? När inte ens jag bryr mig. Jag bryr mig inte om att jag inte har en far i livet. Jag bryr mig inte. Det enda jag sörjer. Är för mina syskon. Jag mötte upp min bror när han satt hos frisören. Jag satt snett bakom honom. Jag ser hans huvud och breda axlar, hans mörka hår. Precis som pappa. Han tittar emellanåt upp i spegeln och ler åt mig. När han log. Jag gick sönder. Där sitter min lillebror, 15 år, snart 16. Blir klippt. Han har varit på sin praktik och varit omringad av barnen på dagis som tycker så fruktansvärt om honom. En pojke som inte har någon far. Och inte haft det på snart sex år. Jag slets i bitar. Det gjorde så ont i mig. Jag gråter inte längre över att jag inte har en far. Jag gråter över att min lillebror inte har vår far i livet..

Vänlighet är ingen självklarhet.

Att vara en trevlig själ är ingen självklarhet för alla, det har jag lärt mig idag. På mitt arbete träffar jag många mysiga äldre. De är små guldkorn i vårt samhälle som inte syns. På grund av att de inte har möjlighet att ta sig längre än från sängen till köket. Jag skulle unna de så mycket, om jag kunde. Sen finns det några äldre som kan få ens hjärta att bryta ihop. Att dem inte vet bättre. Det gör ont i mig att säga att jag är klokare än en sjuttio årig gammal dam och man ibland. Vänlighet är inget de föredrar, de vill sänka varje människa de ser. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. Jag kan inte ändra en annan människa. Men jag kan göra mitt. Le, vara artig och visa gott fördöme. Idag går jag hem från jobbet med en gnutta hopp i det tomrum som dagen skapat. Jag har människor i mitt liv som vill mig väl. Som kramar mig när jag behöver det. Jag vill tacka er för det.

Inflammerad tjej

Här ligger jag med ett inflammerat ben. Längtar till imorgon men ändå inte. Vill inte att dagarna ska gå snabbt. 
 
 
Nu ska jag filosofera vidare.. 

Rötterna är få

När det blåser finns det inte en chans för det lilla träd som står där vacker och grann, den har allt. Utom rötter. Avtar inte stormstyrkan så har vi snart det lilla vackra trädet nere i andra buskar och andra växter. Då återstår bara minnet av det vackra trädet med allt, utom rötter.

Vem åker på semester imorgon EFTERMIDDAG?!

LILLA JAG! Spontanare så det bara skriker om det! Jag älskar att jag är så loco ibland (alltid)! Tittar just nu på när Casper packar. Jag packar imorgon när han är på jobbet. Imorgon ska jag ner en snabbis på stan för att införskaffa mig en solhatt, härligt!

Semester

Ligger i sängen och kollar på resor, helst av allt skulle jag vilja åka imorgon eftermiddag!! Vi får se hur det blir! Så sugen på sol, hav och bruna ben!

Bortskämd

Idag var det bestämt att jag skulle hänga med systra mi. Hon kom med massa härligheter! Så vi har nu under kvällen smaskat som bara den (jag ligger med magont nu) och kollat "ex on the beach". Hon sover kvar också, mysigt! Det var längesen! Nu ska vi fortsätta se på serien.
 
 
När magontet är borta så smyger chipspåsen fram ^^
Ps, Är det någon mer än jag som går runt och väntar på att Blondinbella ska få sin lilla "S", Sigrid! Alla dar i veckan!
 

Jag vill vara frisk!

Igår vaknade jag med halsont. Mot natten blev det värre, jag kunde inte andas. Sprang på toa hela tiden för att snyta mig. Stackars Casper måste ha vaknat någon gång av det.. Idag har jag bara legat helt utslagen. Har inte orkat laga mat, har inte orkat göra något. Jag har bara velat sova, men jag har så ont i huvudet att jag inte finner ro till det. Trots att jag tagit ipren och nässpray, inget hjälper.. Jag som vill träna och plugga. Vi får även se hur det blir med att åka till Nyköping, ska ju åka till kusinerna, men inte om jag är sjuk. Typiskt! Hoppas ni är friska!

Mitt nya jag

Det har hänt en hel del i mitt liv! Vilket resulterade i att jag lovade mig själv att börja träna. Det har gått hur bra som helst! Jag spenderar 3 av 7 dagar på gymmet, minst! Vissa veckor har det blivit 5 av 7. Nu har jag även sakta en säkert börja springa på löpbandet jag har hemma. Jag vaknade förra veckan och min första tanke var "jag ska springa idag". Sagt och gjort! Intervaller! Springa 3 minuter och gå 2 minuter. Hur underbart som helst! Jag har även gjort framsteg! Jag är inte den person som går på vikt. Utan det är mäta som gäller! Skulle jag bara vägt mig efter denna månad av träning så skulle jag tappat suget, eftersom att jag har gått upp 0,4 kg. Men muskler väger mer än fett, det får ni inte glömma! Och sammanlagt, armar, mage, lår osv så har jag tappat 10 cm! Jag är så himla stolt över mig själv! Jag har i alla mina år varit den tjej som gör allt för att slippa visa mig till 100%. Huvtröjor har varit min grej! Jag har gjort allt för att inte delta på idrotten. Först på gymnasiet så började jag faktiskt acceptera mig som jag är. Intresset för att vara med på idrotten väcktes. Nu har jag tagit det ett steg till! Jag får även in motion i min vardag, allt tack vare att jag bestämde mig för att inte köpa ett nytt busskort när det gick ut. Istället har jag två friska ben och min kära cykel! Allt går om man vill! Det har jag lärt mig!

Mardrömsnatt

Den här morgonen har jag bara drömt mardrömmar. Tre stycken har jag tyvärr hunnit med. Det är så hemskt! Och typiskt. Jag kan inte passa på att göra det när Casper är här? Nej jag måste klämma in alla drömmar efter att han gått till jobbet.. Nu ska jag försöka få någon form av myskänsla här hemma genom att titta på vänner och ligga kvar under mitt varma täcke och inbilla mig att Casper ligger och snusar mig i nacken! Hoppas ni fick en bättre start på er onsdag.

Jag längtar efter dig..

..så mycket att jag blir ledsen. Jag vill bara vara nära dig, alla timmar på dygnet!


bloglovin länkkatalog Favoritlistan.se
Hejsan! Jag heter Johanna, jag är född 94, jag startade min blogg Juni 2008.
Att blogga är härligt, för jag får helt själv bestämma vad jag ska skriva om.
Jag har tre små syskon, mamma, styvfar. Min pappa gick bort i november, 2009.
Här i min blogg skriver jag om min vardag och mina känslor. Jag skriver också hur ett liv utan min pappa funkar. Hoppas att ni har kommit för att stanna! :)
ni når mig också via: jstenroos@hotmail.com
RSS 2.0