FÖR ER NYA LÄSARE!

Då var jag aldrig ensam

Det fanns en tid i livet då jag aldrig behövde känna mig ensam. Pappa fanns alltid hemma eller bara ett samtal ifrån om han arbetade. Han frågade uppriktigt hur jag mådde och var redo att höra svaret. 90% av gångerna frågade han inte ens, han bara såg på mig, då kramade han mig och jag fick bara vara i hans famn och känna att jag inte var ensam. Jag var aldrig ensam trots att jag var tonåring och att det är världens mest normala känsla i den åldern. Men med pappa i livet var jag aldrig ensam. Idag är ensamheten så påtaglig. Har jag med åren blivit skicklig på att gömma mina känslor, eller har jag ännu inte mött en männsika som min pappa som känner mig så pass väl att man bara ser det på mig. Trots en ålder på tjugotre år måste man ha en famn att få känna sig liten i. Jag är inte den som kan prata när jag är ledsen, men bara att få gråta i någons famn och inte i ensamhet, det betyder för mig mer än ord. Att i åtta år känna sig ensam är en lång tid, det gör ont att veta att jag kanske resten av mitt liv kommer känna mig ensam. 
 
Eveliina, Jennifer och Kevin, jag hoppas ifrån djupet av mitt hjärta att ni kan komma till mig vad som än sker i era liv. Jag vet att ni också känner en tomhet som vi aldrig pratar om. Men jag kan inte säga mer än att jag vet att det gör ont. Men vi är fyra i detta. Det är jag tacksam för. Trots att jag inte önskar någon av er hjärtesorg. Ni är mina ögonstenar, för er gör jag allt, precis som pappa skulle gjort om han var i livet. Jag älskar er, så innerligt mycket!

Nostalgitripp

Finns inget roligare än att gå igenom sin egen facebook sida. Se alla bilder, texter, gillningar, kommentarer. Jag kan sitta i timmar. Skratta och gråta emellan åt. Tänk att jag fått vara med om så mycket i mitt liv. Både roliga men även sorgliga stunder, dagar och perioder. Allt har ju trots allt gjort mig till den jag är idag. Jag hade aldrig ändrat något om jag så fick. Jag kanske inte hade varit en bättre människa om jag hade min far i livet. Där emot saknar jag honom enormt. Men han lever kvar i alla syskon och mig. Min lillebror är en kopia av honom. Utan mina syskon hade jag inte heller varit den person jag är idag. Jag älskar er alla tre, finns ingen bättre än er. Jag skulle gått jorden runt för er skull! Dagens känsla är tacksamhet!

Ju närmre du kommer mig, ju ondare kommer det vara att släppa taget.

Du är för mig två personer, jag får inte ihop det. Jag har länge vetat att du är för bra för att vara sann. Det finns ingen människa på denna jord som kan vara så vacker på både in och utsida som du visar. Vem är du?

Bloggen fyllde 9 år

Förra månaden borde jag firat då min älskade skallrensare till blogg fyllde hela nio år!
På denna bild är jag 14 år gammal och lyckligt ovetande om min framtid. På bilden visar jag upp mitt nya inköp från H&M, den gråa tröjkoftan. Jag var som vilken 14 åring som helst. Vännerna var det viktigaste i mitt liv! Kär var jag konstant. Jag älskade mina vänner mest av allt, jag hade mina två favoriter Simon och Cassandra, men grabbgänget i skolan kom inte sist på vänlistan! Mina största bekymmer i livet just vid tidpunkten då bilden är tagen är att jag var olyckligt kär. Det hörde till vanligheterna. Åa som jag inte saknar att vara tonåring. Men det var underbart så länge jag faktiskt fick vara en normal tonåring.
 2008:
 
 
 2017:
Vid tidpunkten av denna bild, (för någon vecka sedan) så ser jag inte bara lite äldre ut (får fortfarande höra att jag ser ut som men 15 åring på jobb) så är jag så mera livserfaren än en normal 23 åring. Vissa erfarenheter önskar jag att jag slapp besitta, men allt jag varit med om och känt, har trots allt format mig till den jag är. Jag är glad för att jag får ha den familj jag har. Vänner är för mig inte längre det viktigaste då jag tyvärr är den som klipper sådana band. Fokus i mitt liv är helt annat än vad det var för tio år sedan. Visst kan jag bli kär, men inte så ofta, som tur är. Min familj är det viktigaste i mitt liv. Välmående prioriterar jag. Jag är prio ett i mitt liv. Livet lär så länge jag lever. Och jag hoppas att jag får fira tjugo år på bloggen. Tack till alla er som följt mitt liv på bloggen. Jag vet att jag inte är Kenza, haha! Men jag har få trogna följare. Förr bloggade jag om vad jag gjorde, med vem osv. Idag uppdaterar jag mest när jag känner väldigt starkt. Jag mår bättre när jag får skriva av mig. Tack till mig själv som faktsikt gjort det möjligt för mig att kunna gå tillbaka i mitt liv. Jag med så dåligt minne skrattar gott åt vissa inlägg då det får mig att minnas tillbaka. Minnas tillbaka till den jag var då, var jag befann mig i livet. Livet är fantastiskt, jag har aldrig varit lyckligare över att få vara en av de som vandrar på denna jord.
 
 

Jag känner att du ser på mig..

..när jag blundar. Inte bara känslan av din blick avslöjar din närvaro, utan även din kroppsvärme avslöjar din närvaro. Så nära. Så nära att jag inte vågar öppna ögonen, för jag vet att våra blickar möts om jag öppnar ögonen. Jag ljuger om jag säger att jag inte tittade på dig inatt när du sov, och log. Jag kan göra det när du inte ser. Tanken på vad som sker om du vet om det, vill jag inte ens tänka på. Jag vill inte veta. Jag vill bara ligga nära, utan krav, känna din värme, din blick. Utan krav.

Blackbird

Du gjorde min kväll, du berörde mig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer aldrig träffa dig igen men jag glömmer aldrig vad du sa till mig efter någon timmes sömn. Jag fällde en tår då jag såg i dina ögon att du menade det du sa. Konstigt att ha träffat en männniska och så snabbt se att du genuint menade det du sa. Jag tar med mig det, mitt kors runt min hals påminner om dina ord. Jag önskar dig all kärlek och lycka i livet. Din blick får vem som helst på fall. Du kommer aldrig att läsa detta, men detta är en påminnelse till mig själv att aldrig glömma något vackert. Du har väckt lusten i mig. 
 
"You sang when he was in my bed
You sang when my heart sang"

Vikten av goda relationer

Läraryrket, det finns inget mer magiskt yrke. Att vara i ett klassrum fyllt med elever är fantastiskt! Det finns inget mer på denna jord som utmanar och glädjer mig så mycket som stunderna i klassrummet. Att få lära känna fantastiska ungdomar, få se i deras blick hur de går från att inte förstå till att förstå. Att få se deras intresse växa, att få bli bemött med öppna armar. Inget värmer mer än det. Att få frågan av en elev om jag ska vara i hans klass även imorgon och bli ombedd av flickan själv att stanna vid hennes plats då hon känner sig trygg i min närvaro. En elev frågade om inte jag kunde bli deras idrottslärare för att rädda dem ifrån deras nuvarande idrottslärare som inte riktigt förstår sig på "tjejiga problem" som eleven själv uttryckte det. Jag ser det vackra i varje elev, oavsett beteende och attityd. Under ytan finns något som behöver bli hittat och slipas på. Dessa ungdomar är vår framtid. Jag ska under mina fem veckor på praktiken sprida känslan av trygghet, öppenhet och acceptans, vi är alla olika. Det är så mycket roligare så!

Ett leende är enkelt att bära när det kommer natruligt

Anledningen till att vi inte hör ihop är logisk, men att vara kär är inte att vara logisk. Därför hör vi inte ihop. Du kan vara logisk medans jag inte kan vara det på grund av kärlek. I mina ögon var det inte över, snarare en milstolpe för att se om kärleken övervinner allt.

Unsteady

Jag har aldrig varit bra på att vara ensam. När ensamheten inte är självvald, då är det ännu svårare. Då gör det som mest ont. Dagarna blir längre, det finns mer tid. Mer tid att tänka, tid att känna. Det finns inte längre någon att vänta på som ska komma hem, finns ingen att krama om. Ensamheten gör så ont. Tystnaden. Att se den plats du valde att ta det beslut som kom att påverka oss båda. Det, det gör ont. Det gör mig ledsen, det gör mig tom. För någon dag sedan kände jag att jag gick ur det hela med hjärtat i behåll. Men det kan jag aldrig göra. Jag har gett iväg en bit av mitt hjärta, den kommer aldrig tillbaka. Den platsen kommer en dag att fyllas, men inte med samma saker och samma person. Känslorna har kommit ikapp mig. Det finns inget skönare än att bara få känna, gråta, minnas. Det gör ont, men så väl behövligt. Jag önskar dig all lycka, glädje och kärlek i livet, det gör bara ont att veta att jag inte är en del av det som kommer att få dig lycklig, känna glädje eller ge dig den kärlek jag en gång gett dig.

När det som borde kännas trasigt känns helt.

De gånger jag blivit lämnad har mitt hjärta gått i tu. Denna gång förblir mitt hjärta helt.

Längtar ni till jul?

Igår såg jag reklam om childhood som just nu går på tv. Ett barn hör sina vuxna skrika. Barnet låser in sig och mamman skriker åt barnet att låsa dörren. Pappan eller styvfadern rycker då i handtaget in till barnet. Sedan kommer en text om att där föräldrar inte finns (eller liknande), där vill childhood finnas.
 
Idag på jobbet satt jag med några elever i matsalen och slängde ut frågan om de längtade till jul. Alla sade ja. Men jag fick så ont i magen efter att ha frågat det. Då såg jag framför mig den reklam jag såg igår. Vem är jag att ställa den frågan och anta att alla längtar till jul? Hur vet jag hur deras hemförhållande ser ut? Jag blev så illa till mods. Tänk de barn som ser skolan  som en tillflykt och fruktar inför varje lov. I år tänker jag på dem barnen, jag önskar jag kunde göra något för dem. Jag vill inte bli den lärare som tror att alla har det frid och fröjd hemma. Jag ska aldrig i grupp ställa den frågan för barn igen.  

Mycket, lagom eller lite?

En människa behöver ha saker att göra, inte för mycket, inte för lite. 
En människa behöver känna känslor, inte för mycket, inte för lite. 
Annars blir det jobbigt.
Men om vi aldrig känner för mycket så vet vi inte när vi känner för lite.
Om vi aldrig gör för mycket så vet vi inte när vi gör för lite.
När vi gör lagom med saker så känner vi för mycket eller för lite.
När vi känner lagom med känslor så gör vi för mycket eller för lite.
Då blir det jobbigt.
 

Handling betyder mer än ord.

Vad du gör är det människor kommer ihåg, det du säger är sådant människor inte minns ordagrant och det glöms bort med tiden. Oavsett om det är en liten handling kan den vara så betydelsefull. För dig är det kanske ingenting, för en annan människa är det allt.

Jag brinner för det här

Det var längesen jag kände att jag brann för något. Idag är glöden bättre än förr! Just idag är jag stark, just idag är jag stolt. Stolt över mig själv! Jag vet att jag i tidigare inlägg nämnt att den känslan slår alla känslor. Jag står fast vid det! Att vara stolt för sig själv är magiskt! Jag ser så mycket fram emot dessa fyra år på lärarutbildningen med allt vad det innebär, nya vänner, nya utmaningar och ny stad. Jag har hittat hem för andra gången i mitt liv!

Inte hela jag

Denna vecka har jag spenderat många dagar hemma hos mor min. När jag alltid kliver in hemma hos mina syskon så går jag in i alla rum för att hälsa på alla som är hemma. Jag har gjort det som vanligt varje gång denna vecka. Ibland kunde Kevin vara ute med vänner. Då går jag som runt och väntar på något. Jag vill ju träffa honom, krama om honom och säga hej. När han väl kommit hem, jag har fått krama om honom och frågat hur det går i skolan. Så släpper inte känslan av att jag går och väntar på någon. Jag inser då att hela jag inte befinner mig i Sverige. En fjärdedel av mig befinner sig i USA. Det har slagit mig först nu, cirka trettio dagar senare. Anledningen till det kan vara för att jag sällan träffar mina syskon så överdrivet ofta eftersom att jag inte bor tillsammans med dem längre. Men nu har jag varit hos mamma så pass många gånger att Jennifers frånvaro känns av! Det är så mäktig men samtidigt läskig känsla att tänka sina syskon som en del av en själv. Alla tre av mina syskon fyller olika funktioner för mig, och utan en del så blir jag inte hel. Tillsammans med dem kan jag både känna mig omhändertagen och omhändertagande. Jag kan vara ledsen och glad tillsammans med dem. Sen pratar jag verkligen olika saker med alla syskon. Alla har en så fantastisk syn på allt. Jag får så härliga svar, inte alltid svar jag förväntat mig. Men svar som är bra att höra. Jennifer, jag förstår din hemlängtan. Den blir så påtaglig, allt och alla är så nytt för dig. Men min saknad, den tog lite tid. Men den kom. Och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig! Vi alla finns kvar här hemma när du väl kommer hem igen. Vi är inte de som sen förändrats, utan det är du som vuxit som människa! Så mäktigt, jag ser upp till dig. Jag skulle aldrig våga göra det du gör. 
 
 
 


bloglovin länkkatalog Favoritlistan.se
Hejsan! Jag heter Johanna, jag är född 94, jag startade min blogg Juni 2008.
Att blogga är härligt, för jag får helt själv bestämma vad jag ska skriva om.
Jag har tre små syskon, mamma, styvfar. Min pappa gick bort i november, 2009.
Här i min blogg skriver jag om min vardag och mina känslor. Jag skriver också hur ett liv utan min pappa funkar. Hoppas att ni har kommit för att stanna! :)
ni når mig också via: jstenroos@hotmail.com
RSS 2.0