FÖR ER NYA LÄSARE!

Skräckblandad förtjusning

Att få se dig i ögonen på nära håll, att få känna din värme hud mot hud, att få kyssa dig som om det inte fanns en morondag. Det fyller mig med lycka samtidigt som det skrämmer mig. Lyckan får det att kännas som att det var igår jag kysste dig, rädslan skyddar mig ifrån att åter få hjärtat krossat. Men för att vinna måste man satsa, inte sant? Jag lägger allt jag har på oss! 

Delad glädje är dubbelglädje

Men vi som är fyra syskon, vi delar glädje, blir det fyrdubblad glädje då? Så måste det vara!
 
Vi lyckades få till en ordentlig födelsedagsmorgon för jordens finaste Eveliina! Vi överraskade nog henne ett antal gånger denna morgon. Det var bestämt sedan några dagar tillbaka att Kevin skulle sova hos oss tisdag till onsdag, vilket jag då inte reflekterade över att det faktiskt blev på Eveliinas födelsedag. Så i måndags bestämde vi även att sluta cirkeln, så även Jennifer skulle också komma tisdag till onsdag för att sova över. Men vi kom överens om att inte avslöja det för Eveliina. Eveliina var till och med och handlade hos Jennifer på tisdag eftermiddagen och Eveliina bjöd då henne men Jennifer sa att hon var tvungen att plugga. Så runt halv tio på kvällen knackade det på dörren. Jag blev så rädd, trots att jag visste att det var Jennifer. Så plingade hon och då blev Eveliina rädd, jag började skratta men Eveliina sa åt mig att vara tyst och istället gå för att se efter vem som plingade. Haha, så Kevin kse efter och sedan öppnar. Tada, en Jennifer! Haha, Eveliina blev så lurad! Men glad!
 
Sedan låg vi alla fyra och pratade sent in på natten. Det sker något magiskt när vi är alla fyra! Det går inte att sätta ord på det, men vi har så sjukt roligt! Vi kan gå mellan högt och lågt. Vi kan verkligen prata om döden men en sekund senare skratta! Jag är så lycklig som har tre syskon, och att vi är så pass nära som vi är. Det skiljer som mest sex år på mig och Kevin, vi har som roligast! Vi blir lika flamsiga när vi är trötta, haha! När klockan slog tolv sjöng vi för Eveliina, pratade och skrattade några timmar till.
 
Jag vaknade strax innan sex. Låg i tjugo minuter men beslöt mig sedan för att ta tag i morgonkalaset. Kevin och jag hade dagen innan blåst upp ballonger när Eveliina var på jobbet. Vi sa att hon inte fick gå in i klädkammaren då hennes present låg där inne. Sedan hade jag under gårdagen inhandlat en tårta, lagt den i den låda jag har alkohol i, som jag vet att Eveliina aldrig kollar i. Så jag tog fram ballongerna, satte ljus på tårtan och väckte Kevin. Han slängde alla ballonger på Jennifer och Eveliina och jag kom med tårtan med ljusen, Jennifer låg vaken så vi sjöng "ja må du leva" på finska, det känns mer på riktigt! Eveliina vart alldeles paff men såklart glad! Så halv sex åt vi tårta till frukost och tog en massa bilder bland ballongerna. Alla var på så bra humör trots den lilla nattens sömn. Hon blev även glad över presenterna, men det viktigaste och det roligaste är att vi lyckades få till ett ordentligt firande, trots livet i en etta och att man knappt kan gömma något. Men åa som vi lyckades! Detta var nog den bästa födelsedagsmorgonen jag upplevt i mina dagar. Tack Jennifer och Kevin för att ni gjorde denna morgon möjlig. Tack Eveliina för att du finns i våra liv. Jag älskar er allihop, så obeskrivligt mycket! Det låter så klassiskt och tråkigt. Men jag skulle verkligen göra allt för att få er att må bra, för att rädda er ur en knipa. Ni är Guds gåva till mig. I resten av mitt liv kommer jag fortsätta att alltid finnas som en trygg hamn. Den dagen jag tar mitt sista andetag kommer jag aldrig ångra de saker jag gör för er och med er.  

Ilskan av att inte orka

Ibland har jag dagar då jag bara inte orkar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte resa mig ur soffan, jag orkar inte åka iväg för att handla. Det finns ingen ork till något. Plugghögen växer och snart nalkas teoriprov för körkort. Jag kunder inte bry mig mindre. I nu läget känner jag bara "vad fan ska jag med kortet till?". Jag kan gå och köpa en bil imorgon om jag så skulle vilja, men hur fan ska en fattig student ha råd med en parkeringsplats, bensin? Ja tankarna är många, inte bara angående bil utan allt i allmänhet. Så mycket tankar att de trycker mig djupt ned i soffan. Där blir jag liggande. Tills jag bara sprängs! Sen inser jag, hösten är här. Härligt! Då är det bara att jag vänjer mig med att vara deppig var och varannan dag. Bara jag inte stannar där. Men idag har ilskan gjort att jag ätit och även sitter med en cider i min ensamhet. Något jag i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra. Att sitta och pimpla själv är ett tecken på alkoholism tycker jag. Ni får kalla det vad ni vill, ikväll är jag bara råförbannad på att inte ha den energi, kraft och ork att ens resa mig ur soffan. Dagar som dessa ser jag det till och med värt att beställa hem pizza för 250 kronor för att slippa betala utkörningsavgift som är tok för hög. Och för att tyvärr vara beredd för en lika deppig söndag. Välkommen hösten, men fuck min icke befintliga energi! 
 
Nu ska jag höja min musik i lurarna och knäppa min andra. Alla kära vänner, fortsätt ha en fin lördag, ser så i alla fall ut på era sociala medier!

Min allra käraste syster

Som jag kommer att sakna dig när du flyttar! Det kommer att bli tyst, tråkigt och ensamt. Det är så fascinerade hur det är skillnad på männsika och människa. Hade en vän till mig bott med mig i min etta så hade jag inte lessnat på personen men jag hade blivit tokig på att hens saker är överallt, har egna vanor och bara inte föstår sig på mig. Men att ha en syster, en människa som är blodsrelaterad. Det är helt annat och magiskt. Visst har jag bott med mina syskon tidigare, men då var det annorlunda. Då finns det en herre i huset som betalade hyra och bestämde när det ska vara kliniskt rent i hela huset. Jag älskar att bo med min syster och skulle gärna göra det resten av mitt liv då jag inte har någon som helst plan på att hitta livets människa och skaffa barn. Allra käraste Eveliina, det är och har varit än ära att bo med dig, att du för det första ville flytta hem till mig. Det glädjer mitt hjärta! 

När glädjen ekar i det tomma

Det finns ett tillfälle i livet som jag känner mig som mest ensam, lite, saknar närhet och bara är tom inombords. Det är när jag känner glädje. När jag sätter mig ner med den glädje jag känner så ekar den i mitt inre tomrum. Jag känner mig aldrig så ensam som jag gör när jag är glad. Jag får en känsla av saknad, jag känner ett behov av närhet. Det stämmer verkligen att delad glädje är dubbelglädje. 

När saknaden sitter i bröstet..

.. då vet jag att det är äkta. Jag saknar dig så att det fysiskt gör ont, men du vet inte det. Jag tror inte du förstår hur mycket jag saknar dig, men hur ska du veta när jag inte berättar hur mycket jag verkligen saknar dig. Jag tittar så ofta på bilden på dig. Du är så vacker, både på in och utsidan. Saknaden gör ont bland annat för att jag är rädd. Rädd att falla rätt i dina armar, utan att bli mottagen. 

Då var jag aldrig ensam

Det fanns en tid i livet då jag aldrig behövde känna mig ensam. Pappa fanns alltid hemma eller bara ett samtal ifrån om han arbetade. Han frågade uppriktigt hur jag mådde och var redo att höra svaret. 90% av gångerna frågade han inte ens, han bara såg på mig, då kramade han mig och jag fick bara vara i hans famn och känna att jag inte var ensam. Jag var aldrig ensam trots att jag var tonåring och att det är världens mest normala känsla i den åldern. Men med pappa i livet var jag aldrig ensam. Idag är ensamheten så påtaglig. Har jag med åren blivit skicklig på att gömma mina känslor, eller har jag ännu inte mött en männsika som min pappa som känner mig så pass väl att man bara ser det på mig. Trots en ålder på tjugotre år måste man ha en famn att få känna sig liten i. Jag är inte den som kan prata när jag är ledsen, men bara att få gråta i någons famn och inte i ensamhet, det betyder för mig mer än ord. Att i åtta år känna sig ensam är en lång tid, det gör ont att veta att jag kanske resten av mitt liv kommer känna mig ensam. 
 
Eveliina, Jennifer och Kevin, jag hoppas ifrån djupet av mitt hjärta att ni kan komma till mig vad som än sker i era liv. Jag vet att ni också känner en tomhet som vi aldrig pratar om. Men jag kan inte säga mer än att jag vet att det gör ont. Men vi är fyra i detta. Det är jag tacksam för. Trots att jag inte önskar någon av er hjärtesorg. Ni är mina ögonstenar, för er gör jag allt, precis som pappa skulle gjort om han var i livet. Jag älskar er, så innerligt mycket!

Nostalgitripp

Finns inget roligare än att gå igenom sin egen facebook sida. Se alla bilder, texter, gillningar, kommentarer. Jag kan sitta i timmar. Skratta och gråta emellan åt. Tänk att jag fått vara med om så mycket i mitt liv. Både roliga men även sorgliga stunder, dagar och perioder. Allt har ju trots allt gjort mig till den jag är idag. Jag hade aldrig ändrat något om jag så fick. Jag kanske inte hade varit en bättre människa om jag hade min far i livet. Där emot saknar jag honom enormt. Men han lever kvar i alla syskon och mig. Min lillebror är en kopia av honom. Utan mina syskon hade jag inte heller varit den person jag är idag. Jag älskar er alla tre, finns ingen bättre än er. Jag skulle gått jorden runt för er skull! Dagens känsla är tacksamhet!

Ju närmre du kommer mig, ju ondare kommer det vara att släppa taget.

Du är för mig två personer, jag får inte ihop det. Jag har länge vetat att du är för bra för att vara sann. Det finns ingen människa på denna jord som kan vara så vacker på både in och utsida som du visar. Vem är du?

Bloggen fyllde 9 år

Förra månaden borde jag firat då min älskade skallrensare till blogg fyllde hela nio år!
På denna bild är jag 14 år gammal och lyckligt ovetande om min framtid. På bilden visar jag upp mitt nya inköp från H&M, den gråa tröjkoftan. Jag var som vilken 14 åring som helst. Vännerna var det viktigaste i mitt liv! Kär var jag konstant. Jag älskade mina vänner mest av allt, jag hade mina två favoriter Simon och Cassandra, men grabbgänget i skolan kom inte sist på vänlistan! Mina största bekymmer i livet just vid tidpunkten då bilden är tagen är att jag var olyckligt kär. Det hörde till vanligheterna. Åa som jag inte saknar att vara tonåring. Men det var underbart så länge jag faktiskt fick vara en normal tonåring.
 2008:
 
 
 2017:
Vid tidpunkten av denna bild, (för någon vecka sedan) så ser jag inte bara lite äldre ut (får fortfarande höra att jag ser ut som men 15 åring på jobb) så är jag så mera livserfaren än en normal 23 åring. Vissa erfarenheter önskar jag att jag slapp besitta, men allt jag varit med om och känt, har trots allt format mig till den jag är. Jag är glad för att jag får ha den familj jag har. Vänner är för mig inte längre det viktigaste då jag tyvärr är den som klipper sådana band. Fokus i mitt liv är helt annat än vad det var för tio år sedan. Visst kan jag bli kär, men inte så ofta, som tur är. Min familj är det viktigaste i mitt liv. Välmående prioriterar jag. Jag är prio ett i mitt liv. Livet lär så länge jag lever. Och jag hoppas att jag får fira tjugo år på bloggen. Tack till alla er som följt mitt liv på bloggen. Jag vet att jag inte är Kenza, haha! Men jag har få trogna följare. Förr bloggade jag om vad jag gjorde, med vem osv. Idag uppdaterar jag mest när jag känner väldigt starkt. Jag mår bättre när jag får skriva av mig. Tack till mig själv som faktsikt gjort det möjligt för mig att kunna gå tillbaka i mitt liv. Jag med så dåligt minne skrattar gott åt vissa inlägg då det får mig att minnas tillbaka. Minnas tillbaka till den jag var då, var jag befann mig i livet. Livet är fantastiskt, jag har aldrig varit lyckligare över att få vara en av de som vandrar på denna jord.
 
 

Jag känner att du ser på mig..

..när jag blundar. Inte bara känslan av din blick avslöjar din närvaro, utan även din kroppsvärme avslöjar din närvaro. Så nära. Så nära att jag inte vågar öppna ögonen, för jag vet att våra blickar möts om jag öppnar ögonen. Jag ljuger om jag säger att jag inte tittade på dig inatt när du sov, och log. Jag kan göra det när du inte ser. Tanken på vad som sker om du vet om det, vill jag inte ens tänka på. Jag vill inte veta. Jag vill bara ligga nära, utan krav, känna din värme, din blick. Utan krav.

Blackbird

Du gjorde min kväll, du berörde mig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer aldrig träffa dig igen men jag glömmer aldrig vad du sa till mig efter någon timmes sömn. Jag fällde en tår då jag såg i dina ögon att du menade det du sa. Konstigt att ha träffat en männniska och så snabbt se att du genuint menade det du sa. Jag tar med mig det, mitt kors runt min hals påminner om dina ord. Jag önskar dig all kärlek och lycka i livet. Din blick får vem som helst på fall. Du kommer aldrig att läsa detta, men detta är en påminnelse till mig själv att aldrig glömma något vackert. Du har väckt lusten i mig. 
 
"You sang when he was in my bed
You sang when my heart sang"

Vikten av goda relationer

Läraryrket, det finns inget mer magiskt yrke. Att vara i ett klassrum fyllt med elever är fantastiskt! Det finns inget mer på denna jord som utmanar och glädjer mig så mycket som stunderna i klassrummet. Att få lära känna fantastiska ungdomar, få se i deras blick hur de går från att inte förstå till att förstå. Att få se deras intresse växa, att få bli bemött med öppna armar. Inget värmer mer än det. Att få frågan av en elev om jag ska vara i hans klass även imorgon och bli ombedd av flickan själv att stanna vid hennes plats då hon känner sig trygg i min närvaro. En elev frågade om inte jag kunde bli deras idrottslärare för att rädda dem ifrån deras nuvarande idrottslärare som inte riktigt förstår sig på "tjejiga problem" som eleven själv uttryckte det. Jag ser det vackra i varje elev, oavsett beteende och attityd. Under ytan finns något som behöver bli hittat och slipas på. Dessa ungdomar är vår framtid. Jag ska under mina fem veckor på praktiken sprida känslan av trygghet, öppenhet och acceptans, vi är alla olika. Det är så mycket roligare så!

Ett leende är enkelt att bära när det kommer natruligt

Anledningen till att vi inte hör ihop är logisk, men att vara kär är inte att vara logisk. Därför hör vi inte ihop. Du kan vara logisk medans jag inte kan vara det på grund av kärlek. I mina ögon var det inte över, snarare en milstolpe för att se om kärleken övervinner allt.

Unsteady

Jag har aldrig varit bra på att vara ensam. När ensamheten inte är självvald, då är det ännu svårare. Då gör det som mest ont. Dagarna blir längre, det finns mer tid. Mer tid att tänka, tid att känna. Det finns inte längre någon att vänta på som ska komma hem, finns ingen att krama om. Ensamheten gör så ont. Tystnaden. Att se den plats du valde att ta det beslut som kom att påverka oss båda. Det, det gör ont. Det gör mig ledsen, det gör mig tom. För någon dag sedan kände jag att jag gick ur det hela med hjärtat i behåll. Men det kan jag aldrig göra. Jag har gett iväg en bit av mitt hjärta, den kommer aldrig tillbaka. Den platsen kommer en dag att fyllas, men inte med samma saker och samma person. Känslorna har kommit ikapp mig. Det finns inget skönare än att bara få känna, gråta, minnas. Det gör ont, men så väl behövligt. Jag önskar dig all lycka, glädje och kärlek i livet, det gör bara ont att veta att jag inte är en del av det som kommer att få dig lycklig, känna glädje eller ge dig den kärlek jag en gång gett dig.


bloglovin länkkatalog Favoritlistan.se
Hejsan! Jag heter Johanna, jag är född 94, jag startade min blogg Juni 2008.
Att blogga är härligt, för jag får helt själv bestämma vad jag ska skriva om.
Jag har tre små syskon, mamma, styvfar. Min pappa gick bort i november, 2009.
Här i min blogg skriver jag om min vardag och mina känslor. Jag skriver också hur ett liv utan min pappa funkar. Hoppas att ni har kommit för att stanna! :)
ni når mig också via: jstenroos@hotmail.com
RSS 2.0