God jul mina vänner ♡

 
 
 
 
Vi myser för fullt här hemma!! 

Never

 
 

Du är glädje

Timmarna går och klockan tickar iväg till nästa dag. Hur många timmar sömn jag får är inget emot alla de timmar av skratt jag får. Tänk att andra människor kan påverka oss så positivt! Ta vara på dem!

1966

 
Jag blädrar förbi alla bilder på facebook. Inte alls konstigt att denna dyker upp. Jag bläddrar vidare. Men ångrar mig snabbt och observerar hur jag blädrar som om det inte var något märkvärdigt jag precis såg. Ni läsare har säkert sett bilder ett x antal gånger, som jag. Men förstår vi verkligen vad vi ser? Jag fattar att det är en bild på min pappa. Men jag missar hela poängen. Jag rider på hans rygg. På min pappas rygg, som en liten flicka. Men på bilden är jag femton år. På bilden så är jag så nära honom. Vi skrattar, vi pratar och skojar. Han håller om mina ben för att jag inte ska ramla av. Jag har aldrig tidigare insett att detta är den enda bild som är mitt bevis på att jag verkligen var nära pappa. Både fysiskt och psykist. Han fanns altid där. Antingen för att stötta när mitt hjärta krossats eller fanns där om jag bara behövde skratta. Han fick mig alltid att skratta. Jag kan inte kliva ur mina skor och se hur vår relation såg ut, i era ögon. Jag tror verkligen inte att någon annan på denna jord har samma relation med sin pappa som jag. Vi var bästa vänner, vi pratade om allt. Han var min pappa. Min förebild. Min hjälte. Och han har en gång funnits bland oss. Det känns så omänskligt att ens se honom skratta. Känns helt galet att försöka komma ihåg hur det kändes att krama dig. Det går inte. Jag minns bara att jag kramade dig och kände glädje och värme. Antingen så kramades vi för att du kom hem efter en veckas jobb. Då var glädjen total! Eller så kramade du mig när du såg att jag var ledsen. Du behövde aldrig fråga hur jag mådde. Du såg det. Bara du. Det har varit en utmaning för mig att be om hjälp. Att börja prata. För på denna jord finns ingen annan som bara ser på mig hur jag mår. Så jag måste lära mig. Och jag kan säga att jag blivit bättre på det. Jag har ju faktiskt haft några år på mig. Du är alltid med mig. Oavsett vad. I tankar, drömmar, du är en del av mig. Du är halva mig. Du är så vacker. Tack för altt du lärt mig, visat mig och berättat för mig. Jag bär stolt med mig allt. Mä rakastan sua. Aina isin tyttö. Pusu ja hali, sun Johe.
 

Jag blir så fruktansvärt..

..glad över att se dig! Jag vill att hejkramen kunde vara evig. Jag blir så fruktansvärt till mig att jag kan prata i evigheter. Men mitt i den evigheten så vill båda ha rätt. Det eviga pratet pausas till tystnad. Återupptas med en lätt men laddad beröring. Slutar i skratt. Jag tittar och ler åt dig sådär som jag bara gör för en person. Att en hejdåkram kan görs så ont. Inte heller den varar för evigt. Hur jag än önskade!

RSS 2.0