Att se sig över axeln

Jag läser gamla inlägg. Jag läser om hur glad jag var över att jag skulle fylla 16 och flytta hem till dig pappa. Jag har läst dem så ofta och många gånger att jag kan inläggen utantill. Men det gör inte mindre ont för det. Jag tycker jag sitter fast. Eller som att jag hamnat i ett mellanskede i livet. Du vet pappa att jag lätt blir rastlös. Men jag ser bakåt. Jag har tid med det. Jag har tid att sakna. Men jag orkar inte ha ont. Det är smärtan som är värst. Det är mer än tre år sen jag kramade dig sist. Hörde ditt skratt. Jag behöver inte dra upp allt jag saknar och ofta tänker på. Det är alldeles för mycket och gör fruktansvärt ont. Att man tar förgivet att en pappa ska stå vid ens sida för evigt. Du var så odödlig. Trodde jag. Jag lever på det lilla hoppet. Jag hoppas att vi en dag återförenas. Jag saknar ord för att förklara. Du fattas mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du någon blogg?:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback