Bowling lördag

Denna lördag har varit min lediga lördag, de två senaste lördagarna har jag arbetat. Förmiddagen spenderades i en idrottshall med innebandy och vänner. Det bästa är ju att få röra på sig. Så här sitter jag nu smått utmattad i kroppen men nyduschad. Casper och jag ska strax äta middag. Efter middagen ska vi möta mina två yngsta syskon för att ta oss till bollhallen för att bowla. Det ser jag fram emot. Här borta plingade det precis på dörren, vilket påminner mig om att det är halloween. De flesta ska nog ut. Men för min del får det vara bra. Jag vill inte klä ut mig, inte inta alkohol. Jag vill bara vara, med dem jag älskar. Nu låter jag som en trettio årig nybliven mamma. Men jag är snart bara tjugotvå år och inga barn har vi heller planerat. Så, så är inte fallet. Jag hoppas ni får en trevlig lördag, oavsett vad ni bestämt er för att göra. Glöm ej att tända ljus för dem som lämnat jordalivet, imorgon. De flesta gör det idag. Men mina vänner, för att vara petnoga så är den rätta dagen imorgon. Idag är det alla helgona. Alltså alla helgons dag. Dem ska hedras. Men imorgon där emot så är det alla själars dag. Då ska jag förbi far min och tända ett ljus. För er som känner mig vet att jag är dålig på att ta mig bort till pappas grav. Det av anledning för att han finns med mig varje dag oavsett. Så jag behöver inte gå till hans gravplats för att minnas honom eller så. Jag har om jag får säga det själv inte riktigt hajat grejen med gravplats än. Det kanske kommer. Men på tal om att han finns med mig varjer dag oavsett vad jag gör, jag och Casper nämner ofta min far. Inte i den mening att han inte finns. Utan på Casper så låter det som att han träffat min far. Väldigt häftigt. Bara det visar på hur mycket jag pratat och pratar om honom. Han finns med naturligt. Väldigt vackert. Det är kärlek.

Jag gråter för honom.

För någon helg sen gick det upp för mig. Vem bryr sig om att min pappa gick bort för snart sex år sedan, när inte ens jag bryr mig? Jag träffade en barndomsvän till mig på krogen. Denna vän träffade min far. Inte allt för många gånger. Om jag frågade min vän om han minns hur min far såg ut så lovar jag att han inte minns. Eller minns han? Jag blev alldeles skakis och varm i hjärtat när jag såg honom. Jag gick fram och kramade honom. Länge. Det han fick mig att känna var magiskt. Jag har aldrig känt en sådan anknytning till min far genom en annan människa. Vilket är konstigt då jag har tre syskon av samma kött och blod. Jag fick även tårar i ögonen när vi kramades och stod och pratade. Men jag kom på mig själv i stunden att jag inte kunde gråta så mycket som jag egentligen ville. Då skulle han bara se mig som full och ja, ni vet hur en påverkad person är. Men det mötet har jag spelat upp i mitt huvud var eviga dag sen den kvällen. Jag tror inte han förstår hur mycket det betydde för mig. Betyder. Efter att han gått så bara brast jag i gråt i Caspers famn. Det var skönt. Jag har inte känt så starkt på länge när det kommer till min sorg. Men efter några dagar när jag spolat igenom mötet i huvudet så kommer jag på mig själv. Bryr han sig? Vad får mig att tro att någon överhuvudtaget bryr sig om att min far gått bort? När inte ens jag bryr mig. Jag bryr mig inte om att jag inte har en far i livet. Jag bryr mig inte. Det enda jag sörjer. Är för mina syskon. Jag mötte upp min bror när han satt hos frisören. Jag satt snett bakom honom. Jag ser hans huvud och breda axlar, hans mörka hår. Precis som pappa. Han tittar emellanåt upp i spegeln och ler åt mig. När han log. Jag gick sönder. Där sitter min lillebror, 15 år, snart 16. Blir klippt. Han har varit på sin praktik och varit omringad av barnen på dagis som tycker så fruktansvärt om honom. En pojke som inte har någon far. Och inte haft det på snart sex år. Jag slets i bitar. Det gjorde så ont i mig. Jag gråter inte längre över att jag inte har en far. Jag gråter över att min lillebror inte har vår far i livet..

Vänlighet är ingen självklarhet.

Att vara en trevlig själ är ingen självklarhet för alla, det har jag lärt mig idag. På mitt arbete träffar jag många mysiga äldre. De är små guldkorn i vårt samhälle som inte syns. På grund av att de inte har möjlighet att ta sig längre än från sängen till köket. Jag skulle unna de så mycket, om jag kunde. Sen finns det några äldre som kan få ens hjärta att bryta ihop. Att dem inte vet bättre. Det gör ont i mig att säga att jag är klokare än en sjuttio årig gammal dam och man ibland. Vänlighet är inget de föredrar, de vill sänka varje människa de ser. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. Jag kan inte ändra en annan människa. Men jag kan göra mitt. Le, vara artig och visa gott fördöme. Idag går jag hem från jobbet med en gnutta hopp i det tomrum som dagen skapat. Jag har människor i mitt liv som vill mig väl. Som kramar mig när jag behöver det. Jag vill tacka er för det.

RSS 2.0