The lonely hour

Tänk att igår ville jag gråta av glädje. Jag var så fantastiskt stolt över mig själv. 5 km sprang jag på bäst hittills, 35:54. Jag är helt otrolig, kroppen är fantastisk! Jag hade delar av familjen som stöd. Jag som först tänkte göra det hela ensam, jag är glad att jag bjöd med familjen! Det hade nog känts tomt annars. Glädjen blir så mycket större och härligare när man får dela den med andra människor! 
 
 
 

Idag däremot vill jag gråta pågrund av en dålig dag på jobbet. Hur kan det vända så snabbt? Och hur kan andra människor, speciellt barn vara så fruktansvärt elaka? Ibland kan vissa barn få mig att stå som ett frågetecken för att jag inte hänger med hur fort det går i deras känsloliv. Hur fort det kan komma en skällsord. Det är helt otroligt. Jag blir alltid lika tom. Jag blir vekligen tom inombords. Så fort en kollega ställer frågan "hur känns det?" Jag gråter. Det är inte ofta det händer så stora saker som får mig så himla tom som idag. Ofta har jag väldigt mycket tålamod. Men allt går inte att stå emot. Och en del saker är bara rent ut elaka, barnen gör allt som står i sin makt för att såra en annan människa.