Längtar ni till jul?

Igår såg jag reklam om childhood som just nu går på tv. Ett barn hör sina vuxna skrika. Barnet låser in sig och mamman skriker åt barnet att låsa dörren. Pappan eller styvfadern rycker då i handtaget in till barnet. Sedan kommer en text om att där föräldrar inte finns (eller liknande), där vill childhood finnas.
 
Idag på jobbet satt jag med några elever i matsalen och slängde ut frågan om de längtade till jul. Alla sade ja. Men jag fick så ont i magen efter att ha frågat det. Då såg jag framför mig den reklam jag såg igår. Vem är jag att ställa den frågan och anta att alla längtar till jul? Hur vet jag hur deras hemförhållande ser ut? Jag blev så illa till mods. Tänk de barn som ser skolan  som en tillflykt och fruktar inför varje lov. I år tänker jag på dem barnen, jag önskar jag kunde göra något för dem. Jag vill inte bli den lärare som tror att alla har det frid och fröjd hemma. Jag ska aldrig i grupp ställa den frågan för barn igen.  

Mycket, lagom eller lite?

En människa behöver ha saker att göra, inte för mycket, inte för lite. 
En människa behöver känna känslor, inte för mycket, inte för lite. 
Annars blir det jobbigt.
Men om vi aldrig känner för mycket så vet vi inte när vi känner för lite.
Om vi aldrig gör för mycket så vet vi inte när vi gör för lite.
När vi gör lagom med saker så känner vi för mycket eller för lite.
När vi känner lagom med känslor så gör vi för mycket eller för lite.
Då blir det jobbigt.