Inte hela jag

Denna vecka har jag spenderat många dagar hemma hos mor min. När jag alltid kliver in hemma hos mina syskon så går jag in i alla rum för att hälsa på alla som är hemma. Jag har gjort det som vanligt varje gång denna vecka. Ibland kunde Kevin vara ute med vänner. Då går jag som runt och väntar på något. Jag vill ju träffa honom, krama om honom och säga hej. När han väl kommit hem, jag har fått krama om honom och frågat hur det går i skolan. Så släpper inte känslan av att jag går och väntar på någon. Jag inser då att hela jag inte befinner mig i Sverige. En fjärdedel av mig befinner sig i USA. Det har slagit mig först nu, cirka trettio dagar senare. Anledningen till det kan vara för att jag sällan träffar mina syskon så överdrivet ofta eftersom att jag inte bor tillsammans med dem längre. Men nu har jag varit hos mamma så pass många gånger att Jennifers frånvaro känns av! Det är så mäktig men samtidigt läskig känsla att tänka sina syskon som en del av en själv. Alla tre av mina syskon fyller olika funktioner för mig, och utan en del så blir jag inte hel. Tillsammans med dem kan jag både känna mig omhändertagen och omhändertagande. Jag kan vara ledsen och glad tillsammans med dem. Sen pratar jag verkligen olika saker med alla syskon. Alla har en så fantastisk syn på allt. Jag får så härliga svar, inte alltid svar jag förväntat mig. Men svar som är bra att höra. Jennifer, jag förstår din hemlängtan. Den blir så påtaglig, allt och alla är så nytt för dig. Men min saknad, den tog lite tid. Men den kom. Och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig! Vi alla finns kvar här hemma när du väl kommer hem igen. Vi är inte de som sen förändrats, utan det är du som vuxit som människa! Så mäktigt, jag ser upp till dig. Jag skulle aldrig våga göra det du gör. 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du någon blogg?:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback