Förlåt

Ett svårt ord för de allra flesta. Inte minst för mig själv! Jag tycker att det är ett stort och väldigt vikitgt ord. Jag säger sällan förlåt. När jag säger det, om jag gör det. Då blottar jag verkligen min själ. Jag vet inte om jag någonsin lyckats säga förlåt utan att gråta. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt och svårt att se och framför allt erkänna när jag gjort fel. Att bara forma ordet i min mun får mig att gråta. Jag får knappt fram den första bokstaven. Det är något som jag behöver öva på. Eller så är det något vackert över att det blir så påtagligt och äkta förlåt. Det är en så viktig byggsten i vår relation till andra människor. En relation kan sluta byggas pågrund av den byggstenen. Bygget stannar av. Det bara lämnas, ingen har riktigt lust att tag i det. Jag tycker att det är viktigt att gå till sig själv och reflektera över sitt agerande i olika sammanhang. Jag förtränger ofta att jag måste be om ursäkt för att det är så tungt att jag inte just i stunden eller över huvudtaget orkar få ett sådant nedslag. Jag blir så sänkt efter att ha bett om ursäkt. Helt otroligt att ett ord kan vara så mäktigt. Ingen är perfekt. Men jag stärvar efter att kunna be om ursäkt efter att jag insett att det är jag som gjort fel. Inte bara låtsas som ingenting, bara för att slippa den jobbiga känslan. Lite tårar har ju aldrig dödat, och i det stora hela känns det alltid lite på nytt fött när man rensat med tårar och man har fått lätta sitt hjärta.

Kärlek är allt vi har, det enda vi kan hjälpa varandra med.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag vänt mig till bloggen för att skriva av mig. För att få någonstans att göra av med mina jobbiga tankar och trasiga känslor. Idag skriver jag av ren kärlek. Denna vecka har gått i kärlekens tecken. Jag har spenderat mina dagar i skolan med min bästa vän. Det finns ingen på denna jord som jag kan prata så brett med som Evelina. Vi kan gå från att prata om det mest tragiska sakerna till att skratta. Jag har hela veckan innan jag somnat  tänkt tillbaka på dagen och bara tänkt, "Evelina är en så fantastisk människa och jag älskar verkligen henne". Ibland kan handlingar visa mer än ord. Skulle jag säga till Evelina att jag älskar henne så skulle jag till 99.99% börja gråta. Bara en sån sak som idag, vi satt på tåget hem från Eskilstuna och jag lyssnade p på musik. Från ingenstans "kittlar" hon mig på låret och ler som vi brukar le åt varandra, sådär jättefånigt! Jag blir bara så varm i hjärtat, ni hör ju! Vi har så roligt ihop, vem skulle få för sig att kittla mig på låret för att sen lägga ett fånigt smile på facet? 
 
Jag älskar att sitta på ett cafe med Evelina, vi kan ha en het diskussion, en djup diskussion eller bara sitta tysta. Evelina är en vän jag alltid önskat mig. Jag är så glad att våra vägar korsats. Hon ger mig så mycket, energi, kärlek och glädje framför allt! Många har en bästa vän som hängt med sen grundskolan. Men jag har mött min i vuxen ålder, bättre sent än aldrig! Nu ska jag ta och försöka sova, det är en dag imorgon också. Jag måste orka upp till skolan, jag vill ju inte bli skyldig Evelina en bulle ;)
 
Tack till dig som läst om min bästa vän, jag hoppas att du tänkte på någon speciell när du läst detta. Kanske tänkte du på något ni har som bara ni förstår. Till dig som inte tänkte på någon speciell, det kommer! Du har ännu inte mött henne eller honom. För dig som undrar om jag blivit lesbisk så kan jag meddela att jag fortfarande är upp i öronen förälskad i Casper. Jag ville bara säga tack idag, dagens känsla är tacksamhet.