En plåga

Att ligga hemma med förkylning är en plåga! Jag har 67 dagar på mig att känna att det händer något med min mage. Jag har fått så mycket resultat över allt på kroppen, även magen, men det är en bit kvar tills jag känner att jag kan ha en klänning jag önskar, och att det ska se ut som jag tänkt! Jag har nu cirka 3-4 veckor varit utan socker, det har gått suveränt! Skönt att julen är över då man i varje vrå blir bjuden på lussebullar och diverse godsaker. Mitt starkaste nej var i lördags när min kusin i princip lade en godis på mina läppar så att jag pecis kunde säga nej utan att nudda den. Jag är så stolt över mig själv! Men att äta bra men med en förkylning. Jag blir tokig! Kanske är det menat att jag ska vara sjuk för att lägga tid på min tenta, annars hade jag väl bott på gymmet om jag var frisk. Tentan har jag inte rört idag, inte heller min kropp. Det gör mig dock bara supertaggad till att ta tag i allt när jag snart är frisk! På 67 dagar ska det hända grejer. Varför just 67 dagar? Jo för att vi då åker på kryssning med min älskade lillebror som gör inträde i vuxenlivet! Jag älskar att ha ett mål, en deadline. Vi får se vad nästa utmaning blir, kanske slår jag personbästa på tjejmilen. Det hade varit guld! Men innan kryssningen får jag äran att ha min broder som sällskap på gymmet! Jag ska lära honom allt jag kan och hoppas att han har ett tydligt mål, stark vilja och lite gnutta envishet <3 
 
Kära förkyling, ibland är det mysigt just i denna årstid att känna att man inte måste lämna sängen. Men när 67 dagar blir 66, och 66 blir 65, då är det inte mysigt någonstans.

Du gjorde det igen, utan att du själv ser.

Det som gör ont är att se dig. Samma visa som sist. Jag vet inte riktigt hur du funkar. Jag har aldrig mött en som dig, jag är imponerad av hur du kan drunkna i en människa. Du och jag, vi fann varandra så snabbt. Pratade om allt. Sedan började du umgås med ett tjejgäng jag ibland hängde med. Du drunknade helt i en av tjejerna i sällskapet. Jag var som bortblåst. Du hörde inte av dig. Du hälsade inte. Du tittade inte.
 
 
Sedan fann vi tillbaka till varandra. Jag kunde inte vart lyckligare. Vi pratade åter om allt, det var som om inget hänt. Jag vet inte ens om du var medveten om att du sårat mig. Men allt var för bra för att ta upp saken.
 
 
Sedan lärde jag känna en tjej som du totalt drunknade i, igen. Jag var som bortblåst, igen. Du hörde inte av dig, igen. Du hälsade inte, igen. Du tittade inte, igen. Jag förstår inte hur du enbart kan ha en vän i taget. Jag hoppas att jag aldrig träffar någon som dig igen. Och du har mage att fråga om jag är arg. Jag har all rätt att vara arg, men jag är istället djupt sårad. Så innerligt. Att få vara en människa så nära, för att sedan bli helt utesluten. Jag känner mig som luft i din närhet. Denna gång önskar jag att jag var luft då jag inte orkar se detta ske igen. Jag kommer aldrig att hitta tillbaka till dig igen, för jag vet då vad som väntar runt hörnet.

91 dagar

Det enda som får en att göra något är beslutsamhet. Man måste bestämma sig och tro på sig själv! Mitt mål är att på 91 dagar känna att jag är stolt över min kropp. Jag har redan gått ned tjugo kilo, men det är en bit kvar, jag vill att mina muskler kommer fram, dem finns där. Jag är stark! Min kropp och mitt psyke har aldrig mått så bra som under min period jag tränade utan att tänka, det var som att gå på toaletten. Jag visste att gymmet var min start på dagen. Jag älskade det, jag var så stolt över mig själv och det gav resultat! Jag har bestämt mig! På 91 dagar ska jag se till att ändra mina vanor till att kliva upp för gymmet. Äta regelbundet, äta sunt. Mitt godissug sitter bara i huvudet! Det är som att jag tidigare bestämt att godis är gott. Absolut, det är det, men efter några bitar mår jag illa. Tanken på godis är så mycket vackrare än verkligheten. Jag ger mig själv 91 dagar. Ingen eller inget ska stoppa mig. Jag kan, jag vill och jag ska! Watch me!

RSS 2.0