Jag känner igen den här platsen..

Jag gick för något år sedan ner i en djup deprission. Jag vaknade, men jag klev aldrig upp. Orken var på noll och ingenting. Tankarna svävade iväg på ställen som var mörka. Tankar om att inte orka leva var då en vardag. Har man en gång varit där nere så är det enklare att besöka den platsen igen. Jag vet hur jag känner, tänker och mår när jag är där nere. Jag låter mig vara där nere, för jag vet att jag är där för att vända. Jag kan ligga i sängen en hel dag. Att laga mat är ett ont måste. Igår åt jag enbart middag. Jag vet inte hur men, jag måste tillåta mig själv att må så för att komma igen, starkare. Dock har de senaste dagarna varit mörkare än vanligt. Jag har funderat över skolan. Näst intill tänkt att det inte är värt det. När jag är där nere ska jag inte ta några som helst beslut. Jag älskar det yrke jag utbildar mig till. Men att ha ett ämne som är intresse noll och ha så mycket att göra, det gör bara att jag gräver gropen djupare. Imorgon ska jag ta mig i skinnet och bege mig för att handla. Jag måste komma bort från mitt hem för att få lite perspektiv. Tänk att det är så mycket enklare att säga att man ligger i feber än att säga att man inte är i psykisk form. Jag vaknade i helgen med feber, men den sov jag bort hela lördagen. Sen dess har febern hängt på, som ursäkt för mitt psykiska mående. Feber är så mycket enklare att säga än "jag mår inte speciellt bra nu, tänker mörka tankar och kan ej kliva ur sängen". 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du någon blogg?:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback