Tänk om..

Jag har i snart åtta år levt utan min pappa vid min sida. I många av dem åren har jag förstått att pappa aldrig mer kommer att krama mig, se mig i ögonen eller ringa mig. På sätt och vis har jag accepterat det. Jag trodde att jag efter att ha accepterat hans död, skulle slippa tänka tanken "tänk om..". Jag tänkte idag "tänk om pappa levde idag, hade han tyckt att det var roligt att spela innebandy med oss ungdomar?" Jag blev så ledsen och så tagen av den tanken. Sedan började jag tänka "tänk om.. tankar" om så mycket i mitt liv. Jag bestämde på plats att detta inte är något jag kan ta för vana att tänka, jag kommer inte att må bra av sådana tankar. Men jag kan bara för en stund drömma mig bort och tänka "tänk om.. tankar". Jag funderade så mycket på pappa när vi idag lyssnade på en pensionerad präst, undra vad som kunde vuxit fram om du hade fått mer tid att utforska Gud. Du som blev så nyfiken när jag konfirmerade mig. Jag satt runt fikabordet och tänkte "undra vad pappa hade frågat prästen?". Det gjorde mig där emot glad. Helt otroligt hur en person som på pappret är död kan leva kvar så starkt! Livet är så skört, ta hand om dem du älskar, berätta för dem personerna hur mycket dem betyder för dig. Om inte annat, visa det i handlingar, det säger mer än ord, men glöm inte att det aldrig skadar att även höra det. Jag vet att pappa kände sig älskad av oss alla fyra. Så starkt!

När hjärnan vill mer än kroppen

Efter en månad utan träning resulterade det med tre kilo plus. Men det sänker mig inte utan snarare motiverar mig, jag har lyckats gå ner tjugo kilo, då är tre kilo ingen match! Jag startade hårt i onsdags med dubbelpass på gymmet, vilket känns i framsida lår och i baken, jag har verkligen saknat träningsvärken! Gårdagen bjöd på promenad och boxning. Min fredag startade jag med en och en halv timmes promenad med lite jogg på slutet för att bara få känna hur det kändes. Jag saknar att springa, det blir springa av på söndag om låren tillåter. Jag är åter motiverad till tusen och ska ner på en vikt som jag önskar, inte långt dit! Om någon månad, kanske två är jag i mål, sedan startar en annan resa. Nämligen att få lite muskler, eller få och få, haha! Jag blev så inspirerad av boxningscoachen igår, vilka armar! Fantastiskt vackra, sådana ska jag kirra! Men nu ska jag packa klart väskan för helgens kommande träningspass! Hoppas att du som läser detta unnar dig någon form av fysisk aktivitet i helgen, för det är din kropp värd! Haha, jag lovar, det är jobbigt i tanken, men SÅ roligt när du väl är igång! Nu ska jag sluta leka coach, klockan jagar mig!

Pappa, jag gjorde det!

Detta med körkort har varit något riktigt känsligt och emellanåt tungt för mig! Jag har sörjt att jag inte fått köra med min älskade far, som jag vet skulle ställt upp att köra med mig utan att ens blinka! Att sedan få byta körskolelärare antalet gånger så har känslan av ensamhet krypit sig på. Jag har känt mig så ensam i allt som har med körkort att göra! Men å andra sidan vet jag att det bara är jag som kan fixa det! Teorin tog jag på första försöket men idag var det andra gången jag körde upp. Jag var inte ett dugg nervös för en vecka sedan, då min första uppkörning ägde rum. Men idag, jag har nog aldrig svettats så mycket av att bara sitta! Instruktören påminde mig ett antal gånger om att le, haha det var inte lätt att le när jag var så pirrig i magen och svettades! Väl framme på parkeringen vid trafikverket, han godkände mig och den kram min körskolelärare gav mig, jag ville bara gråta! Men skulle jag släppt en tår hade jag gråtit lika mycket som jag svettades i bilen tidigare! Allt bara släppte, mina axlar sjönk genast och jag kunde andas! Fantastisk känsla! Jag som verkligen kämpat hårt och länge! Nu är jag stolt! Tack allihop som gett mig pepp inför uppkörningen! I did it!