När glädjen tippar över

Min tisdag har varit så fantastiskt komisk. Jag laddade igår upp med bra mellanmål till tentan som idag ägde rum. Jag förberedde med kläder, packade väskan, skrev en lapp som jag lade över väskan för att inte glömma det sista som att ta noccon ur kylskåpet. Jag vaknade 3:00 av mardömmen att jag försovit mig till tentan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade tre timmar kvar att sova, dock kände jag mig redan relativt utvilad då jag somnade nio den kvällen. Jag somnade om och vaknade en timme innan jag skulle bli hämtad av två klasskamraret. Jag låg och bara vilade i en halv timme. Sedan klev jag upp och åt frukost och borstade tänderna, packade även noccon. Det var den lugnaste morgonen på länge. Jag var så laddad och såg så fram emot tentan.
 
Väl på plats delas tentan ut och jag svarade på första frågan som tog ett tag då jag skulle bestämma utvalda ord i en text och veta vad det hör till för ordklass, på engelska. Jag såg i ögonvrån hur hon tog mitt leg och gick bort. Jag blev avbruten mitt i andra frågan då tentavakten kom fram och sa att hon inte hittade mig i sin lista. Min puls steg. Hon kom fram med listan för att jag själv skulle kunna hitta mig. Jag letade, men hittade inte mitt namn. Hon frågade mig om jag har ett minne av att jag anmält mig till tentan, vilket jag inte hade. Min puls var riktigt hög, jag kände hur varm jag var, jag kände hur hjärtat slog och jag kännde av pulsen i både ben och armar! Då sade hon att jag tyvärr fick se tentan som en övning, min tenta skulle inte räknas. Jag blev lugn av det hon sa. Jag blev inte alls arg, vilket många kanske skulle bli. Jag gav hundra på tentan, jag satt i fyrtiofem minuter. Lämnade in min tenta till tentavakten och hon såg in i mina ögon med en sorgsen blick och sade tyvärr. Jag såg hennes medlidande i ögonen. Det såg ut som att hon blev ledsen, hon kanske trodde att jag blev det.
 
Jag klev ut och möter då en klasskamrat som för det första rusade ut tio över åtta för att hämta legitimation, sedan såg jag honom inte i salen igen. Jag satte mig vid honom och berättade att jag trots oanmäld gjorde tentan men att den tyvärr inte kommer att räknas. Han såg frågande ut och sade att han inte heller var anmäld och inte ens fick kliva in i salen när han väl hämtat legitimation. Han talade då med toalettvakten som sade att det inte var okej. Hon kollade med mig om det stämde att jag hade fått göra den trots att jag var oanmäld. Jag bekräftade och hon sade då "man blir ju mörkrädd". Sedan hämtade hon den tentavakt som lät mig göra den. Hon fick en hel del skit! Det lät på toalettvakten som att jag inte ens fick se tentan utan borde suttit där i fyrtiofem minuter och sedan lämna salen. Jag blev så full i skratt och hela situationen blev bara så komisk. Denna historia kände jag bara att det vore så skönt att berätta detta för pappa. Jag hörde i mitt huvud hur vi ihop skulle skratta åt en sådan miss. Ett år i högskolan och jag har glömt att anmäla mig till inte en, utan två tentor. Det gjorde mig så ledsen. Jag har tidigare känt denna känsla, att glädjen tippar över och blir en sorg. Jag har inget minne av att jag så sent som nu åtta år senare känt hur mycket jag skulle värdera ett samtal till pappa. Jag är så van och vet att det inte går att ringa min pappa men idag, det kändes som en stor sorg att inte kunna ringa honom. Tänka sig att en så komisk sak kan så lätt tippa över, det har jag känt tidigare. Men idag var det annorlunda, det var mer kännbart och jag sörjde att jag inte kan ringa min älskade pappa. Jag blev då så sentimental att jag efter en fet varning om att jag egentligen förtjänar en böter på tåget för att jag ej hunnit köpa rätt biljett för rätt tåg, tittade på massa bilder på pappa. Jag hittade sedan en kommentar som bara slog mig. Min pappas gamla kollega hade då kommenterat en bild på min far ""Kyllä se siittä selviää" sa din far på allt när vi jobbade ihop. så tänker han nog nu oxå.."
 
Jag satt där med mina tårar i ögonen och tillät mig att sörja. Om fyra dagar är det åtta år sedan min pappa tog sitt sista andetag. Jag har insett att jag nog aldrig kommer att sluta sörja min far. Jag kommer att hamna i situationer som jag önskar jag kunde dela med honom eller bara få berätta väldigt goda eller glada nyheter för honom. Det kostar att älska. Jag har aldrig älskat en människa så djupt som jag älskar min far. Vila i frid!

Du kan inte förlora mig?

Vill du ens vinna mig?

Tänk om..

Jag har i snart åtta år levt utan min pappa vid min sida. I många av dem åren har jag förstått att pappa aldrig mer kommer att krama mig, se mig i ögonen eller ringa mig. På sätt och vis har jag accepterat det. Jag trodde att jag efter att ha accepterat hans död, skulle slippa tänka tanken "tänk om..". Jag tänkte idag "tänk om pappa levde idag, hade han tyckt att det var roligt att spela innebandy med oss ungdomar?" Jag blev så ledsen och så tagen av den tanken. Sedan började jag tänka "tänk om.. tankar" om så mycket i mitt liv. Jag bestämde på plats att detta inte är något jag kan ta för vana att tänka, jag kommer inte att må bra av sådana tankar. Men jag kan bara för en stund drömma mig bort och tänka "tänk om.. tankar". Jag funderade så mycket på pappa när vi idag lyssnade på en pensionerad präst, undra vad som kunde vuxit fram om du hade fått mer tid att utforska Gud. Du som blev så nyfiken när jag konfirmerade mig. Jag satt runt fikabordet och tänkte "undra vad pappa hade frågat prästen?". Det gjorde mig där emot glad. Helt otroligt hur en person som på pappret är död kan leva kvar så starkt! Livet är så skört, ta hand om dem du älskar, berätta för dem personerna hur mycket dem betyder för dig. Om inte annat, visa det i handlingar, det säger mer än ord, men glöm inte att det aldrig skadar att även höra det. Jag vet att pappa kände sig älskad av oss alla fyra. Så starkt!

När hjärnan vill mer än kroppen

Efter en månad utan träning resulterade det med tre kilo plus. Men det sänker mig inte utan snarare motiverar mig, jag har lyckats gå ner tjugo kilo, då är tre kilo ingen match! Jag startade hårt i onsdags med dubbelpass på gymmet, vilket känns i framsida lår och i baken, jag har verkligen saknat träningsvärken! Gårdagen bjöd på promenad och boxning. Min fredag startade jag med en och en halv timmes promenad med lite jogg på slutet för att bara få känna hur det kändes. Jag saknar att springa, det blir springa av på söndag om låren tillåter. Jag är åter motiverad till tusen och ska ner på en vikt som jag önskar, inte långt dit! Om någon månad, kanske två är jag i mål, sedan startar en annan resa. Nämligen att få lite muskler, eller få och få, haha! Jag blev så inspirerad av boxningscoachen igår, vilka armar! Fantastiskt vackra, sådana ska jag kirra! Men nu ska jag packa klart väskan för helgens kommande träningspass! Hoppas att du som läser detta unnar dig någon form av fysisk aktivitet i helgen, för det är din kropp värd! Haha, jag lovar, det är jobbigt i tanken, men SÅ roligt när du väl är igång! Nu ska jag sluta leka coach, klockan jagar mig!

Pappa, jag gjorde det!

Detta med körkort har varit något riktigt känsligt och emellanåt tungt för mig! Jag har sörjt att jag inte fått köra med min älskade far, som jag vet skulle ställt upp att köra med mig utan att ens blinka! Att sedan få byta körskolelärare antalet gånger så har känslan av ensamhet krypit sig på. Jag har känt mig så ensam i allt som har med körkort att göra! Men å andra sidan vet jag att det bara är jag som kan fixa det! Teorin tog jag på första försöket men idag var det andra gången jag körde upp. Jag var inte ett dugg nervös för en vecka sedan, då min första uppkörning ägde rum. Men idag, jag har nog aldrig svettats så mycket av att bara sitta! Instruktören påminde mig ett antal gånger om att le, haha det var inte lätt att le när jag var så pirrig i magen och svettades! Väl framme på parkeringen vid trafikverket, han godkände mig och den kram min körskolelärare gav mig, jag ville bara gråta! Men skulle jag släppt en tår hade jag gråtit lika mycket som jag svettades i bilen tidigare! Allt bara släppte, mina axlar sjönk genast och jag kunde andas! Fantastisk känsla! Jag som verkligen kämpat hårt och länge! Nu är jag stolt! Tack allihop som gett mig pepp inför uppkörningen! I did it! 
 
 
 
 

RSS 2.0