Hur är det möjligt?

I november detta år har pappa inte andats på tio år. Tio år, det är så många dagar, timmar. Man trodde att det skulle bli enklare med tiden, men jag vet inte vad som egentligen blivit enklare. Jag saknar honom fortfarande, jag gråter fortfarande när jag tänker på honom. Jag kan inte låta bli att fundera över hur livet hade sett ut om han fortfarande andades. Så mycket skulle varit så mycket bättre, jag skulle ha en plats att hämta kraft och energi. Jag skulle ha en bästa vän. Hur kan det vara möjligt att efter tio år fortfarande sakna en männsika så enormt? Det finns ingen på denna jord som kan ta din plats eller på något sätt ersätta dig. Men någon måste jag ha i mitt liv som jag kan dela vissa delar med som jag gjorde med dig? Med någon eller någonstans på denna jord måste jag få ladda mina batterier för att orka. Annars är det inte hållbart, livet är skört. 
 
Hur var det möjligt att männsikan som bodde på barnhem, blev behandlad som skit lyckades vända det till en styrka, erfarenhet och kärlek? Du är en förebild och så in i helvete saknad, av så många!! Du var lyckan själv, så positiv och glad!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du någon blogg?:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback