När det saknas ord..

Jag har hela gårdagen, natten och dagen känt att mina ord inte räcker till. Jag har varit så tacksam och glad! Det finns verkligen inga männsikor som mina syskon. Jag känner sån tacksamhet, jag säger det ofta men det känns som att det är en så stor känsla att den inte går att varken beskriva eller visa. Det är så oändligt stor känsla. Jag älskar er så otroligt mycket! Att få vara i ert sällskap, jag vill aldrig att det ska ha ett slut, att vi till slut måste sova, måste gå till jobbet. Jag njuter så mycket av ert sällskap, ni är det bästa som hänt mig. Att få pyssla om er och skämma bort er, jag bara älskar det! Idag blir den stora lillen stor på riktigt! Kevin blir arton år!!! Helt ofattbart! Du är så värd resan till London, njut! Det vet jag att du kommer att göra, du är expert på att njuta av livet och att visa tacksamhet är en av dina starkaste sidor! Det var magiskt när du igår öppnade London presenten och faktiskt insåg vad du fått, mitt hjärta smällte, jag blev så lycklig och rörd av att du blev så överväldigad och glad! Inom snar framtid gör vi världen alla fyra, men börja du göra London med Jennifer, det kommer mer! Mina älskade, som ni är älskade, glöm aldrig det!
 
 
 
 
 
Här har vi minnen, det är från min och Evelinas London resa för ett par år sedan. Haha Kevin och Jennifer gör inte som vi.. Våga prata och ät inte ihjäl er på donken!! Första bilden är från det mest fancy rummet jag någonsin bott i <3 hahahhaha!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vuxenansvar

Jag förstår inte hur en männsika kan sätta fyra barn till jorden för att sedan bara släppa allt. Du har alltid varit den vuxna och inte vilken vuxen som helst utan vår mamma. Du lever dygnet runt med din offerkofta på, den är aldrig ens lite uppknäppt nej den är ständigt uppdragen till hakan och luvan är på. Jag har alltid känt mig som den vuxna i vår relation. Det är inte normalt att sitta med sitt barn när barnet är tretton år för att prata om att hon kanske ska lämna sin sambo och vill höra vad jag tycker, hennes dotter på tretton år. Detta är jag uppvuxen med, jag har en mamma som pratar om sånt med mig och det har för mig varit normalt. Men desto äldre jag blivit så inser jag att inte mycket var normalt. Du ber aldrig om ursäkt, därför har jag inte lärt mig att be om ursäkt. Jag måste alltid ha rätt och jag är envis, för att du alltid var så när vi bråkade. Jag har alltid sagt att min värsta mardröm vore att bli som min mamma. Well, sanningen svider.
 
Jag har vissa egenskaper som jag hatar som är från dig, men jag har mer än så. Jag kan reflektera över mitt beteende, jag gör om gör rätt. Jag skyller inte på min barndom, jag tar inte på mig någon offerkofta. Jag har också blivit slagen som liten, blivit dragen i håret, varför skyller jag inte på min barndom?! Jo för att jag är en egen männsika som bestämmer vad jag gör, reflekterar och lär mig av saker jag både gjort och sagt. Du har aldrig varit den vuxna. Du har bara funnits där hemma med din varma offerkofta och tjatat på att jag ska diska eller vara hemma 22.00. Du tror att man är förälder enbart genom att vara den som bestämmer. Du glömmer så viktiga bitar. Jag fattar att du inte är van från din barndom att prata och visa kärlek. Men det du saknade i din barndom kan du väl ge dina egna barn? 
 
Din son har låg puls, din dotter får ta vuxenansvaret och åka in med honom. Jag gör det med glädje men vart var du? Du är hans mamma, du kom efter jobbet? Skulle jag varit mamma hade jag släppt allt jag hade i händerna och tagit mig till mitt barn. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag sagt till dig vad som gör att vi bråkar, men du skyller på mig? Det krävs två för att bråka. Det är skillnad på barn och vuxen. Du har blivit värre med åren. Jag älskade stunderna när vi satt och pratade om att du skulle lämna din sambo. Då fick jag lätta mitt hjärta, berätta hur jag kände och tyckte. Du lyssnade på mig och jag lyssnade på dig. Det är de enda stunderna i vår historia som vi haft kloka samtal, men så fel. Jag var tretton-fjorton år. Ditt barn. Sen blev natten morgon, allt fortsatte som vanligt. Du lämnade aldrig honom. Du lever fortfarande med honom. Tänk att ett barn kan vara så desperat att få vara sedd och hörd att barnet gärna lyssnar på hemska saker. Hoppet lämnade mig aldrig. Jag hoppades så innerligt att du skulle lämna honom, men du gjorde aldrig det. Till slut lärde jag mig att jag inte kunde lita på dig, du sa så många gånger att du skulle lämna honom. Så mycket tomma ord. Men jag blev sedd. Det är historia. 
 
Idag pratar jag inte med dig. Så många anledningar. Du tror att det är på grund av bråket i Finland men det är så mycket större än så. Du kommer aldrig att förstå, därför är jag tyst. Jag vill inte se dig, höra din röst, jag vill inte veta av dig. Du är inte värd mig. 

Min största rädsla?

Min största rädsla är att förlora mina syskon. Att inte få ha dem vid min sida. Jag hoppas innerligt att vi får många år tillsammans. Jag älskar att ha er hos mig, få pyssla om er, laga mat till er. Trots att min älskade lillebror, som snart är arton ändå kan bete sig som sju. Han vill vara nära, bli ompysslad, masserad och bara känna att jag är där. Jag vet verkligen inte hur folk som inte har syskon har det. Jag är så rik, rikare än många andra. Jag har inte oändligt med pengar, jag har oändligt med kärlek. Ni är min drickraft på denna jord. Att få se er växa upp. Snart är vi alla vuxna, men ändå så små inombords. När blir en människa vuxen?
 
Jag tror att man alltid kommer att vara ett barn, vi är alla någons barn. Jag är och kommer alltid att förbli pappas flicka. Sen när blev Eveliina vuxen? Hon är snart socionom och ska ta hand om barn som far illa. Hon som fortfarande i mina ögon är min lillasyster som följer med på varenda äventyr jag kommer på utan att ifrågasätta. Jennifer, när blev hon så självständig?! Du var den som alltid jagade mig och Eveliina för att få vara med och leka, nu får vi jaga dig? Och älskade lilla Kevin, det skrämmer mig att du blir myndig om nio dagar. Det finns så mycket du får göra som kan skada dig, få in dig på fel bana i livet. Jag kommer aldrig sluta oroa mig över er, oavsett hur gamla ni blir. Blir ni utstötta på arbetet eller har en partner som behandlar er illa, tro mig. Jag kommer ha ont, och jag tänker se till att ändra på det. Alltid, för er. Ett liv utan er är inte ett liv.

Flamingon lyser för dig.

Du anar inte hur mycket ord kan betyda och hur det sätter sig. Efter dina ord så känner jag en plikt att tända flamingon i fönstret. Skulle du befinna dig i kris så ska du kunna veta att jag är hemma. Min råsmula. 

Du gjorde mig generad

Jag är sällan den som blir generad eller förvånad på ett bra sätt. Du lyckades, så roligt men ovanlig känsla! Jag ville verkligen ha en kudde att gömma mig bakom. Tack för det, det var mysigt att vara generad!

RSS 2.0