Vuxenansvar

Jag förstår inte hur en männsika kan sätta fyra barn till jorden för att sedan bara släppa allt. Du har alltid varit den vuxna och inte vilken vuxen som helst utan vår mamma. Du lever dygnet runt med din offerkofta på, den är aldrig ens lite uppknäppt nej den är ständigt uppdragen till hakan och luvan är på. Jag har alltid känt mig som den vuxna i vår relation. Det är inte normalt att sitta med sitt barn när barnet är tretton år för att prata om att hon kanske ska lämna sin sambo och vill höra vad jag tycker, hennes dotter på tretton år. Detta är jag uppvuxen med, jag har en mamma som pratar om sånt med mig och det har för mig varit normalt. Men desto äldre jag blivit så inser jag att inte mycket var normalt. Du ber aldrig om ursäkt, därför har jag inte lärt mig att be om ursäkt. Jag måste alltid ha rätt och jag är envis, för att du alltid var så när vi bråkade. Jag har alltid sagt att min värsta mardröm vore att bli som min mamma. Well, sanningen svider.
 
Jag har vissa egenskaper som jag hatar som är från dig, men jag har mer än så. Jag kan reflektera över mitt beteende, jag gör om gör rätt. Jag skyller inte på min barndom, jag tar inte på mig någon offerkofta. Jag har också blivit slagen som liten, blivit dragen i håret, varför skyller jag inte på min barndom?! Jo för att jag är en egen männsika som bestämmer vad jag gör, reflekterar och lär mig av saker jag både gjort och sagt. Du har aldrig varit den vuxna. Du har bara funnits där hemma med din varma offerkofta och tjatat på att jag ska diska eller vara hemma 22.00. Du tror att man är förälder enbart genom att vara den som bestämmer. Du glömmer så viktiga bitar. Jag fattar att du inte är van från din barndom att prata och visa kärlek. Men det du saknade i din barndom kan du väl ge dina egna barn? 
 
Din son har låg puls, din dotter får ta vuxenansvaret och åka in med honom. Jag gör det med glädje men vart var du? Du är hans mamma, du kom efter jobbet? Skulle jag varit mamma hade jag släppt allt jag hade i händerna och tagit mig till mitt barn. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag sagt till dig vad som gör att vi bråkar, men du skyller på mig? Det krävs två för att bråka. Det är skillnad på barn och vuxen. Du har blivit värre med åren. Jag älskade stunderna när vi satt och pratade om att du skulle lämna din sambo. Då fick jag lätta mitt hjärta, berätta hur jag kände och tyckte. Du lyssnade på mig och jag lyssnade på dig. Det är de enda stunderna i vår historia som vi haft kloka samtal, men så fel. Jag var tretton-fjorton år. Ditt barn. Sen blev natten morgon, allt fortsatte som vanligt. Du lämnade aldrig honom. Du lever fortfarande med honom. Tänk att ett barn kan vara så desperat att få vara sedd och hörd att barnet gärna lyssnar på hemska saker. Hoppet lämnade mig aldrig. Jag hoppades så innerligt att du skulle lämna honom, men du gjorde aldrig det. Till slut lärde jag mig att jag inte kunde lita på dig, du sa så många gånger att du skulle lämna honom. Så mycket tomma ord. Men jag blev sedd. Det är historia. 
 
Idag pratar jag inte med dig. Så många anledningar. Du tror att det är på grund av bråket i Finland men det är så mycket större än så. Du kommer aldrig att förstå, därför är jag tyst. Jag vill inte se dig, höra din röst, jag vill inte veta av dig. Du är inte värd mig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Har du någon blogg?:

Vad har du på hjärtat?:

Trackback