Pappa, din yngsta blir snart 18.

Då är alla dina barn myndiga, om 38 dagar. Jag gör allt för dem, som du också skulle gjort. Jag önskar så att du kunde krama om älskade Kevin på hans 18 års dag. Jag skulle vilja se er ihop nu när Kevin blir stor. Han är stor men det känns som att han inombords alltid kommer att vara liten. I mina ögon är han fortfarande den lilla killen som gömde sig i dina armar. Du kittlade honom och kramade om honom. Den lilla killen är stor, han är den som håller om mig som du en gång i tiden gjorde.
 
Nu kom klumpen i halsen igen. Trots att jag låter mig gråta samtidigt som jag skriver så fastnar det mesta i halsen och gör ont. Jag måste samla mig och förbereda mig mentalt för att inte gråta ögonen ur mig på Kevins födelsedag. Min älskade lillebror, den enda jag har, den jag älskar så högt! Ett nytt kapitel börjar när du är myndig, för oss alla. Liten blir stor, på papper. I mitt huvud är du fortfarande en liten knubbig kille med blöja som är världens sötaste när han gråter! Sluta aldrig gråta för att du blir vuxen Kevin! Jag älskar dig och förstår att det måste vara tufft att inte ha pappa i livet på din födelsedag. Jag vet det, det gör så ont även i mig. Du är aldrig ensam i din sorg, oavsett hur gammal du blir så sitter sorgen i. Du har tre systrar som känner likadant. Alla har vi fyllt arton år utan pappa. Vi finns här för dig. Jag lämnar inte er sida så länge jag får andas.
 
Kevin, njut av livet som pappa gjorde, han tog vara på varje dag. Han var så positiv att den som var negativ blev tyst. Låt kärleken och glädjen alltid vara störst av allt! 
 

Ett och ett halvt år

Sommaren 2016 tröttnade jag på att vara så stor som jag faktiskt var. Jag visste att jag var rund den sommaren, men jag såg mig aldrig så stor som jag nu i efterhand på bilder ser att jag faktiskt var! Jag ägde då inget måttband, men jag fick iden att istället klippa till snören efter min kropp. Så jag har aldrig haft några siffror på mig. Jag visste inte vart jag skulle mäta och på hur många ställen. Jag mätte på tre ställen jag då ansåg behövde bli mindre. Det blev under brösten, över naveln och över knät. Varje dag, i köket, ser jag dem där snörena, klippta efter min form, sommaren 2016. Jag har varje dag verkligen bara tittat på dem. Jag har varit så rädd, så rädd att jämföra. Idag blev jag så nyfiken, men fortfarande rädd. Jag tog fram de tre snörena. Började över naveln och fattade inte vad jag varit så rädd för i över ett år. Det har hänt så mycket! Jag lovar att jag kunde få in tre eller fyra nävar i det som snöret visade på att jag tidigare hade till rygg och mage. Jag behövde så se det! Under brösten var det skillnad, likaså över knät! När man kör hårt ett tag så måste man ha lite halmstrån att kunna dra i för att få lite motivation. Jag har tagit bilder på min kropp, jag ser stor skillnad från sommaren 2016 och idag, det är trots allt tjugo kilos skillnad! Men jag ser inte det lilla, jag tycker att allt går så sakta. Men saker tar ju tid, jag var nära på att skriva att det måste ta tid, men jag håller inte med. Jag är så impulsiv att om jag vill något så ska det ske nu, nu, nu. Men för att kroppen ska få en hälsosam resa tar det tid. Jag var på botten i motivations stegen igår, men idag tog jag många kliv uppåt! Jag har i ett och ett halvt år kört hårt med träningen, de kommande 55 dagarna är det 100% fokus kost men självklart också träning, om mina knän inte ger upp. Nu när jag sköter kosten kommer jag nog tillåta mig själv att vila mer, vilket såklart är viktigt! Men man blir blind ibland. Jag får inte bättre resultat för att jag kör hårt sju dagar i veckan. Nu går jag in i ny period, jag ska räkna kalorier och se vad som kan ske i samband med träning. Heja Johanna, jag behöver bara bestämma mig så är det inget som kan stoppa mig!

Insikt gör ont.

Att inse varför man sitter i den sist man faktiskt gör, det gör så ont!

RSS 2.0