The lonely hour

Tänk att igår ville jag gråta av glädje. Jag var så fantastiskt stolt över mig själv. 5 km sprang jag på bäst hittills, 35:54. Jag är helt otrolig, kroppen är fantastisk! Jag hade delar av familjen som stöd. Jag som först tänkte göra det hela ensam, jag är glad att jag bjöd med familjen! Det hade nog känts tomt annars. Glädjen blir så mycket större och härligare när man får dela den med andra människor! 
 
 
 

Idag däremot vill jag gråta pågrund av en dålig dag på jobbet. Hur kan det vända så snabbt? Och hur kan andra människor, speciellt barn vara så fruktansvärt elaka? Ibland kan vissa barn få mig att stå som ett frågetecken för att jag inte hänger med hur fort det går i deras känsloliv. Hur fort det kan komma en skällsord. Det är helt otroligt. Jag blir alltid lika tom. Jag blir vekligen tom inombords. Så fort en kollega ställer frågan "hur känns det?" Jag gråter. Det är inte ofta det händer så stora saker som får mig så himla tom som idag. Ofta har jag väldigt mycket tålamod. Men allt går inte att stå emot. Och en del saker är bara rent ut elaka, barnen gör allt som står i sin makt för att såra en annan människa.

En sån kväll

Dagen har varit rolig, dagen har varit lugn. Jag ligger i soffan och småslumrar. Sen lägger jag mig i sängen för att sova. Ganska så snabbt känner jag av om det är en sån kväll. En sån kväll som får mig att känna mig tom inombords. En sån kväll som jag önskar att jag kunde lägga hela mitt liv på paus och åka bort. En sån kväll jag har svårt att vara tacksam för det jag har. En sån kväll som bara får mig förvirrad. Ikväll är en sån kväll. Ingen kan ändra en sån kväll. Den bara är så och känns så.

Ett trasigt hjärta

Oavsett ålder så utsätts våra hjärtan för smärta. Löften som sviks, ord som sårar, handlingar som visar dennes rätta ansikte. Oavsett ålder så kommer du alltid att försöka ta reda på vad som kan laga detta trasiga hjärta. En jakt som blir en ond cirkel. Åter står du ensam kvar med ord som sårat så djupt att du själv tappar ord. Tappar tron. Tappar hoppet om ett helt hjärta.

Jag gråter för honom.

För någon helg sen gick det upp för mig. Vem bryr sig om att min pappa gick bort för snart sex år sedan, när inte ens jag bryr mig? Jag träffade en barndomsvän till mig på krogen. Denna vän träffade min far. Inte allt för många gånger. Om jag frågade min vän om han minns hur min far såg ut så lovar jag att han inte minns. Eller minns han? Jag blev alldeles skakis och varm i hjärtat när jag såg honom. Jag gick fram och kramade honom. Länge. Det han fick mig att känna var magiskt. Jag har aldrig känt en sådan anknytning till min far genom en annan människa. Vilket är konstigt då jag har tre syskon av samma kött och blod. Jag fick även tårar i ögonen när vi kramades och stod och pratade. Men jag kom på mig själv i stunden att jag inte kunde gråta så mycket som jag egentligen ville. Då skulle han bara se mig som full och ja, ni vet hur en påverkad person är. Men det mötet har jag spelat upp i mitt huvud var eviga dag sen den kvällen. Jag tror inte han förstår hur mycket det betydde för mig. Betyder. Efter att han gått så bara brast jag i gråt i Caspers famn. Det var skönt. Jag har inte känt så starkt på länge när det kommer till min sorg. Men efter några dagar när jag spolat igenom mötet i huvudet så kommer jag på mig själv. Bryr han sig? Vad får mig att tro att någon överhuvudtaget bryr sig om att min far gått bort? När inte ens jag bryr mig. Jag bryr mig inte om att jag inte har en far i livet. Jag bryr mig inte. Det enda jag sörjer. Är för mina syskon. Jag mötte upp min bror när han satt hos frisören. Jag satt snett bakom honom. Jag ser hans huvud och breda axlar, hans mörka hår. Precis som pappa. Han tittar emellanåt upp i spegeln och ler åt mig. När han log. Jag gick sönder. Där sitter min lillebror, 15 år, snart 16. Blir klippt. Han har varit på sin praktik och varit omringad av barnen på dagis som tycker så fruktansvärt om honom. En pojke som inte har någon far. Och inte haft det på snart sex år. Jag slets i bitar. Det gjorde så ont i mig. Jag gråter inte längre över att jag inte har en far. Jag gråter över att min lillebror inte har vår far i livet..

Vänlighet är ingen självklarhet.

Att vara en trevlig själ är ingen självklarhet för alla, det har jag lärt mig idag. På mitt arbete träffar jag många mysiga äldre. De är små guldkorn i vårt samhälle som inte syns. På grund av att de inte har möjlighet att ta sig längre än från sängen till köket. Jag skulle unna de så mycket, om jag kunde. Sen finns det några äldre som kan få ens hjärta att bryta ihop. Att dem inte vet bättre. Det gör ont i mig att säga att jag är klokare än en sjuttio årig gammal dam och man ibland. Vänlighet är inget de föredrar, de vill sänka varje människa de ser. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det. Jag kan inte ändra en annan människa. Men jag kan göra mitt. Le, vara artig och visa gott fördöme. Idag går jag hem från jobbet med en gnutta hopp i det tomrum som dagen skapat. Jag har människor i mitt liv som vill mig väl. Som kramar mig när jag behöver det. Jag vill tacka er för det.

Rötterna är få

När det blåser finns det inte en chans för det lilla träd som står där vacker och grann, den har allt. Utom rötter. Avtar inte stormstyrkan så har vi snart det lilla vackra trädet nere i andra buskar och andra växter. Då återstår bara minnet av det vackra trädet med allt, utom rötter.

Jag längtar efter dig..

..så mycket att jag blir ledsen. Jag vill bara vara nära dig, alla timmar på dygnet!

Du är glädje

Timmarna går och klockan tickar iväg till nästa dag. Hur många timmar sömn jag får är inget emot alla de timmar av skratt jag får. Tänk att andra människor kan påverka oss så positivt! Ta vara på dem!

Jag blir så fruktansvärt..

..glad över att se dig! Jag vill att hejkramen kunde vara evig. Jag blir så fruktansvärt till mig att jag kan prata i evigheter. Men mitt i den evigheten så vill båda ha rätt. Det eviga pratet pausas till tystnad. Återupptas med en lätt men laddad beröring. Slutar i skratt. Jag tittar och ler åt dig sådär som jag bara gör för en person. Att en hejdåkram kan görs så ont. Inte heller den varar för evigt. Hur jag än önskade!

Handlingar har konsekvenser

 
Jag utsatte dig för något du inte var värd. Jag insåg det bara inte då. Idag får jag ta konsekvenserna. Nu får jag känna samma smärta som du kände för inte alls längesen. Jag är ledsen. Skulle jag kunna vrida tillbaka tiden så skulle jag gjort det. Det finns något kvar. Det är inte slut här. Det kan bara inte vara så. Är det slut här så kommer jag få leva med smärta och ånger. Jag får skylla mig själv. Helt enkelt..

Du har fått en gåva

Jag har fått en gåva. Precis samma gåva som du. Livet. Den som valde att ge människan den gåvan ville inte att det skulle vara enkelt. Det ska vara svårt när man är ensam. Gud tycker verkligen att han ska ingå i den gåvan. Han gav oss gåvan. Hur kan jag då tacka honom? Hur tackar jag någon som jag ena veckan är fruktansvärt arg på men andra veckan saknar honom. Gud, du har verkligen inte gjort det enkelt för mig, inte för någon. Jag lägger allt i dina händer. Jag orkar inte tänka. Jag vet inte vad jag förväntas att tänka på. Jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag vet bara att du förväntar dig att jag inatt ber en bön. Repeterar imorgon när jag vaknar. Osv. Fyll de tomrum som ekar. 
 
"Du som haver barnen kär
se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer 
Lyckan kommer lyckan går
Du förbliver fader vår
Amen"

Rastlösheten kryper i kroppen

Bara du kan få den lugn.

Tårar renar själen

Idag har jag fått något stort. Idag har jag fått varenda pusselbit. Jag har fått lätta mitt hjärta. Jag har fått tillbaka en god vän.
 
Det har gjort så ont tidigare, att bli sårad, så ofta. Men idag har jag lagt pusslet. Jag fick tillbaka en fin vän. Min vän har åter vunnit mitt fötroende. 

Om Gud nu existerar

Gud, om du nu existerar. Varför sänder du ner min far på jorden? Varför gjorde du mig till hans dotter? Din plan var ju ändå att ta honom ifrån mig för tidigt. Är jag bara något slags experiment för dig!? Hur många kommer du då inte ta ifrån mig?? Min mamma?? Mina syskon, jag har tre syskon! Ta dem nu då om det är din upgift!! Jag är så trött på dig! Att du ska vara så god.. Jag ser inget gott i att min pappa lämnade en son på 9 år trasig på denna kalla jord. Jag tycker inte att det är okej. Du kommer heller aldrig kunna gottgöra mig. Min pappa var min hjälte, är min hjälte. Men Gud, svara, varför får inte jag ha honom i livet? Vad har jag gjort som du tycker att jag inte förtjänar en far i livet??? Jag begär bara att få krama om honom, skratta med honom, lyssna på honom, bli lyssnad av honom, LEVA ETT VANLIGT JÄVLA LIV MED MIN PAPPA. Det var tydligen för mycket begärt. Då vet jag. Tack Gud.

Det som gör ont.

Inatt drömde jag om dig pappa. I drömmen så träffade jag dig, vi pratade. När jag vaknade så kändes det så verkligt. Så verkligt att jag gick på det för en sekund. Jag glömde verkligheten. Men när jag vaknade till, då insåg jag att det bara var en dröm. Verkligheten gjorde mig så frustrerad. Att det kan vara så orättvist! Jag är inte den människa som tänker ont om andra. Men ibland tänker jag att en dålig förälder borde dö istället. Men så fort jag tänker så, så vänder jag på det. Pappa du var en strålande pappa, en förebild och en så underbar vän! Du har givit mig och mina syskon så mycket. Vi minns dig med kärlek och lycka! Så de som anses vara dåliga föräldrar och är i liv. Deras tid kommer, innan dem dör så gör de något bra utav relationen med sina barn. Gud hade sänt ner min far för att sprida glädje, himlen saknade väl den bästa ängeln! Jag önskar ingen på denna jord att känna likadant som jag gjorde för snart sex år sedan. Den smärtan går inte att beskriva. Döden skrämmer mig inte. Den bästa ängeln tar emot mig. Tillbaka i min trygghet. 
Kvar på denna jord har jag min vackra mamma och älskade syskon. Jag vill bara påminna er om att ni är älskade. Ni är dem viktigaste i mitt liv! ♡ Kärlek till er som mist en förälder, det är inte enkelt. Smärtan gör dig mänsklig. 

Jag känner mig själv

Jag är så fruktansvärt duktig på att förtränga känslor. En väldigt jobbig försvarsmekanism. Varför gör jag såhär mot mig själv?

Missbedömning

Jag trodde det skulle lätta på stämningen. Istället satt jag kvar i tårar och sån magont. Vad är då det speciella med dig? Du har fått mig att känna precis som alla andra. Jag är den som står kvar, besviken och tomhänt.

Arlanda nästa!

Gränsfall. Jag är nära på att bara ta första bästa flyg till en annan plats. Var som. Vill vara ensam och samla mina tankar. Hinna tänka klart varje tanke. Allt bara svävar i huvudet och inte en enda tanke är klartänkt. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag inte vet. Något har jag stort behov av att veta. Det enda som hjälper då är egentid, en tyst miljö, en dröse papper och en penna som håller i timmar.

Något håller mig vaken inatt

Jag vaknar strax innan tre av en mardröm. Fy! Inte nog med det, jag får inte somna om. Inatt vill inte jag vara ensam...

Om två dagar kommer imorgon bli igår

Tack för att du satt detta leende på just mina läppar.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0