Olycklig kärlek?

Så många pratar om olycklig kärlek. Men är glaset halvfullt eller halvtomt?
Tänk vad fantastiskt, du har fått känna något starkt! Nu vet du hur du det känns att vara kär. Att det inte är besvarat är såklart tråkigt. Men jag väljer att se det som något vackert. Jag är en erfarenhet rikare. Jag har haft möjligheten att komma en människa riktigt nära.
 
Jag tog vara på varenda sekund. Jag kände på varje millimeter i ditt ansikte samtidigt som jag blundade för att inte visa att tårarna brände. Hur länge skulle jag få vara dig så nära? Jag drog varje andetag nära dig lite djupare, för att få känna din doft. Jag tittade på dig när du inte såg för att njuta av känslorna som fick magen att pirra till. Jag drömmer ibland om hur du kliver in tidigt på morgonen för att ta av dig dina arbetskläder för att lägga dig tätt intill mig i sängen. Jag försökte att verka trött men i själva verket hade jag legat halvvaken och väntat på dig. Jag log när jag hörde nyckeln i dörren. Det är så mycket som är vackert med kärlek. Jag tycker att det är vackert att få utlopp för känslorna. Jag gråter när jag tänker på allt vi hann göra tillsammans.
 
Jag hoppar över mina fem senaste låtar på listan i Spotify för att vi lyssnade på dem tillsammans. Trots att jag ser tårarna som något vackert så vågar jag inte än. Jag vill inte att det ska göra ont. Jag vill fortfarande njuta av det vackra. Det är befriande att få låta tårarna rinna längs kinden. Jag vill inte kalla det olycklig kärlek. Jag var lycklig när jag var kär. Allt var vackert, trots att det är avslutat så är det fortfarande vackert. Mitt liv går vidare precis som ditt, men på varsit håll med allt vi har i livet. Jag har dig i tankarna ofta och blir glad, jag jämför varenda kille med dig. Du är så vacker på både in och utsida, jag kan tänka mig dig när du är kär. Jag skulle drunknat i dig. Jag hoppas så innerligt att du en vacker dag finner en kvinna som får ditt hjärta att slå ett extra slag. Det är du värd. Likaså jag. Jag vet inte hur länge du kommer att återkomma i mina tankar men jag ska njuta av det, du är en vacker tanke. 
 
Mitt glas är halvfullt.

"Menar du att vi ska promenera på stranden men inte hålla hand?"


Eller så har jag öppnat mina ögon och slutat vara så in i helvete kär i kärleken!

Tisdagsreflektion

Att sätta ord på känslor

Är så fruktansvärt svårt att göra när du själv inte vet vad du känner och varför. Jag har under några veckor varit nedstämd och ledsen inombords men jag har själv inte vetat varför. Jag kanske har tryckt undan tankar eller bara haft känslan av att inte kunna dela min inre glädje och mina innersta tankar och funderingar. Inte med vem som helst, utan dig pappa. Jag har så många gånger under dessa veckor gått in på bloggen för att sätta ord på vad jag känner men det har varit så mycket olika känslor jag känt att jag själv inte kunnat sätta fingret på dem. Just nu gråter jag över att inte kunna berätta hur otroligt glad jag är. Ser du att jag är glad? Vet du att jag studerat till lärare i två år och har två år kvar? Vet du om att jag har hittat en vän som är så likasinnad som jag att jag inte finner ord! Hon är lika galen och rolig som vi, du skulle gillat henne om du träffade henne! Ser du hur jag kämpar? Ser du mig på bussen på väg till jobbet när jag fäller en tår för att jag lyssnar på låtar som får mig att tänka på dig? Det finns så många människor på denna jord som inte ens vill leva. Du ville leva men fick inte välja livet, någon tog dig ifrån oss för tidigt! Du är så in i helvete saknad.

Förväntningar på mina medmännsikor

Jag vet inte om jag har alldeles för höga förväntningar på mina medmänniskor eller om mina medmänniskor ger mig fel falska förhoppningar. Jag förstår inte hur djupt en sanning kan sitta i en människa och hur det inte ens går att dra den ur människan. Ingen delar min syn på vänskap.

Syskonkärlek

Det finns inget finare än att känna kärleken till sina syskon! Att kunna umgås med vänner samtidigt som sina syskon, jag är så lyckligt lottad! Det finns inget härligare än att få ett mess att min vän först ska hämta min lillebror för att sedan plocka upp mig för att grilla och fira valborg i gott sällskap. Jag blev så uppfylld av lycka att jag fick tårar i ögonen och fällde dessa tårar av att bara skriva rubriken. Tacksamhet är dagens känsla. Jag älskar mina syskon så obeskrivligt mycket. Eveliina som är min tvillingsjäl, Jennifer som får alla omkring sig att må bra, så att hon så ofta glömmer sig själv. Och Kevin som är livets lugn! Vi är en så bra kombo. Vi skriver med varandra i stort sett varenda dag, utan er skulle mitt liv inte ha en mening. Ni fyller mitt liv med kärlek, glädje och värme. 

Hur är det möjligt?

I november detta år har pappa inte andats på tio år. Tio år, det är så många dagar, timmar. Man trodde att det skulle bli enklare med tiden, men jag vet inte vad som egentligen blivit enklare. Jag saknar honom fortfarande, jag gråter fortfarande när jag tänker på honom. Jag kan inte låta bli att fundera över hur livet hade sett ut om han fortfarande andades. Så mycket skulle varit så mycket bättre, jag skulle ha en plats att hämta kraft och energi. Jag skulle ha en bästa vän. Hur kan det vara möjligt att efter tio år fortfarande sakna en männsika så enormt? Det finns ingen på denna jord som kan ta din plats eller på något sätt ersätta dig. Men någon måste jag ha i mitt liv som jag kan dela vissa delar med som jag gjorde med dig? Med någon eller någonstans på denna jord måste jag få ladda mina batterier för att orka. Annars är det inte hållbart, livet är skört. 
 
Hur var det möjligt att männsikan som bodde på barnhem, blev behandlad som skit lyckades vända det till en styrka, erfarenhet och kärlek? Du är en förebild och så in i helvete saknad, av så många!! Du var lyckan själv, så positiv och glad!
 
 

Djupa andetag

Det finns inget vackrare än att få vara med de du älskar på en plats du älskar. Gårdagen bjöd på Stockholm och kärlek. Efter en lång dag i Stockholm förenades alla syskon på en och samma buss, av en slump. Vi tog oss tillsammans till kyrkan för att gå på skärtorsdagsmässa. När vi står i kö framför altaret för att få ta emot nattvarden så vänder jag mig om och där står Kevin, samtidigt som jag tar dagens första djupa andetag. Då fick jag verkligen tårar i ögonen och känslor som kärlek, stolthet och trygghet sköljde över mig. Kyrkan är den plats jag har människor omkring mig som har min rygg. Kyrkan är den plats som för oss syskon samman, kyrkan är även den plats som påminner mig om min far så mycket! Jag var nykonfirmerad när han tog sina sista andetag. Jag vet att han var nyfiken på Gud och om han fick svar på sina funderingar genom att lämna denna jord.   

Kärleksfull närvaro

 
Varje männsika väljer vad de lägger dygnets timmar på. Jag har gjort mitt val och kan inte vara gladare! Att varva timmar av plugg med syskon och vänner är ovärdeligt. Att se er skratta ihop får mig varm inombords.
 
 

Sexuellt ofredad

Det jag kommer att ta upp i detta inlägg kan jag skriva om på så många olika sätt. Jag kan lägga tyngd på flera ställen. Men jag börjar att skriva så får vi se var vi hamnar.
 
Den 3 mars befann jag med mina vänner och syskon på Silja Line Galaxy, för att fira in min lillebror i vuxenvärlden. Under natten vänder min syster sig om när vi är på väg ut från klubben och ryter till med orden "det är inte okej! Det är trejde gången!!". Jag blir överraskad med hamnar i försvarsläge då ingen ska få min syster att känna sig obekväm, sårad eller liknande. Jag vänder mig och samtidigt som hon höjer rösten. Där står då två killar, ena killen står lite närmare syrran än den andra. Han hamnar i försvarsläge. Jag klappar till han i ansiktet och han blir arg. Jag observerar då kille nummer två, han står och hånflinar. Då inser jag fuck, jag slog fel kille. Men ärligt, han måste sett vad den andra gjorde, så han försvarade i så fall den andra? Jag sätter den killens ansikte på minnet som hånat oss. 
 
På däck tio har jag under natten sett tre vakter med röda tröjor där det står "security". Jag går fram till den vakt som står mitt i klubben och berättar vad som hänt. Han verkar orörd över min berättelse. Jag blir då irriterad och tar honom i örat för att fråga om han gör så på mannen som gjort detta, jag tar honom i örat två gånger, det gör honom lite irriterad men det som biter är när jag smeker honom över röven som killen gjort på min syster. Då säger han "kan du kolla om du hittar honom?". Aboslut, jag går runt på hela klubben, baren, alla bord. Jag ser honom inte. Än så har den hånflinande killen inte rört mig. Men vakten frågar om jag kan kolla om jag hittar honom ute på dansgolvet, som är fullt med folk men jag tar mig ut på dansgolvet.
 
Tre steg in ungefär och jag känner en smekning över rumpan. Jag vänder mig och snabbt som ögat, vem står där? Samma kille som tidigare hånflinat oss rätt upp i ansiktet! Jag tar tag i killen, drar ut han från dansgolvet. Min lillebror tar tag i nacken på honom samtidigt som jag slår honom i bakhuvudet. Då är jag så förbannad att jag själv känner att jag borde gå där ifrån. Jag slänger min vattenflaska jag har i handen rätt i taket. Mitt framför ansiktet på en annan vakt. Han säger inget. För att jag är tjej eller? För jag kan garantera att vattnet eller flaskan hamnade på folket som satt vid de borden. 
 
När min bror står utanför klubben och har släppt killen även han så pratar vi och det var lika bra att vi inte tog hand om killen. Min andra syster lyssnar på när vakten jag tidigare pratat med pratar med killen. Det enda killen gör är att försöka bonda med vakten och härkomst. Som att det är okej för att man kommer från afganistan? Min syster ifrågesätter då vakterna, varför tar de inte legitiomation på killen så att jag kan anmäla honom? 
 
När jag anser att jag lugnat ned mig går jag fram till samma vakt jag tagit i örat och frågar varför han inte tog legitiomation och varför det inte blir värre påföljd efter ett sexuellt ofredande. Han blev enbart avvisad från klubben. Han hånler mig då i ansiktet. EN VAKT!? Jag klappar till han i bakhuvudet och han fortsätter ler och skrattar till. Jag smäller till en gång till i bakhuvudet. Vad är det för bemötande? Så någonstans kände jag att den killen som utsatt mig och min syster lyckades bonda med vakten som också hade annan härkomst än Sverige. Och alla vet vi alla svenska män inte har en sund kvinnosyn och mindre bra har jag hört från andra länder. Men det är ett sidospår. 
 
Efter slagen vänder jag mig om och ska lämna klubben. Med beslutet om att detta stannar inte här. Varken killen som utsatte mig och min syster eller vakten som skrattade mig rätt i ansiktet ska inte få gå obemärkt förbi!! När jag är på väg att lämna klubben försöker vakten jag slagit i bakhuvudet ta tag i min arm för att ta mig ut från klubben, jag var redan på väg så han får inte tag i armen då jag tar mig ur hans grepp. Jag skriker på honom i trappen. Att han borde skämmas. Då säger han till min syster att han minsann skulle satt mig i fyllecell om jag inte var kvinna. Till min lillebror hotar han att sätta hela vårt gäng i fyllecell? Så fruktansvärt oprofessionellt!
 
Dagen efter pratar jag med de  vakter som patrullerar under dagen. De säger att de borde satt killen i hyttarrest tills de hade legitiomation på killen. Alltså hanterade han situationen helt fel, men det fattar väl även jag. Killens identitet tog dock dessa vakter vilket glädjer mig. Killen är anmäld och jag har en bild på honom. 
 
Men i dagens Sverige är det viktigare att inte sitta med telefon i handen. Det ska det minsan finnas lag för. Men att tjejer som till exempel jag, blir ofriviligt smekt på ett dansgolv. Det MÅSTE någon se för att det ska kunna styrkas. Jag får så ont i hjärtat. Polisen jag pratade med sade att det i så fall kommer att vara ord mot ord. Min lillebror såg den kvällen hur killen närmade sig mig men inte själva smekningen. Sedan såg han också att jag genast vände mig om och tog tag i killen. Hur mycket mer bevis behöver polisen? 
 
Jag googlade på sexuellt ofredande. På UMOs hemsida står till och med att en annan människa som tittar obehagligt på dig är sexuellt ofredande eller om någon tar dig på låret. Varför ingjuta hopp i unga kvinnor? Absolut att detta räknas som brott. Men vi som blir usattta ska bevisa det hela. Inte i hela friden har jag en personlig assistent vid min sida dygnet runt, eller har en go pro i varenda öppning ned till eller vid brösten för den delen? 
 
Hur kan det får vara såhär? Vi lever i 2018... På grund av mitt kön "slipper" jag fyllecell. Jag som tjej måste ha ett vittne eller på något sätt bevisa att killen tog mig på rumpan? Det är så mycket som är fel. Jag förstår alla tjejer som inte vill anmäla. För att du känner skuld att ingen såg, hur kan du bevisa att det faktiskt hände?
 
Dags att se över lagen lite? Alla vet att psykisk ohälsa är aktuellt ämne, detta måste vara en stor del av det hela. Jag kommer att driva detta vidare. Det stannar inte här. Om det blir så att jag måste sprida bilden på killen som utsatte både mig och min syster för detta så får det bli så. 
 
Jag sörjer för alla kvinnor som kommer att bli behandlade som jag blivit eller som faktiskt blir behandlade såhär varenda dag. Att man "ska vara glad att man är tjej" för att man då slipper en del saker? Helt fel. Jag säger bara heja varenda feminist! Snart har ni värvat mig.  
 
Jag vill säga att detta inte påverkat mig. Men som jag om nätterna innan jag somnar spelar detta i mitt huvud. Jag önskar så att jag sparkade honom mellan benen. Och den vakten, han förtjänade så mycket mer än två slag i bakhuvudet. Jag är glad att jag inte gjorde mer, men som man önsketänker och funderar på hur jag nästa gång ska lyckas ha vittnen till något sådant. Jag vet inte, hellre att jag i så fall kämpar för lag ändring. Detta är inte okej! Min kropp är min kropp! 

Vuxenansvar

Jag förstår inte hur en männsika kan sätta fyra barn till jorden för att sedan bara släppa allt. Du har alltid varit den vuxna och inte vilken vuxen som helst utan vår mamma. Du lever dygnet runt med din offerkofta på, den är aldrig ens lite uppknäppt nej den är ständigt uppdragen till hakan och luvan är på. Jag har alltid känt mig som den vuxna i vår relation. Det är inte normalt att sitta med sitt barn när barnet är tretton år för att prata om att hon kanske ska lämna sin sambo och vill höra vad jag tycker, hennes dotter på tretton år. Detta är jag uppvuxen med, jag har en mamma som pratar om sånt med mig och det har för mig varit normalt. Men desto äldre jag blivit så inser jag att inte mycket var normalt. Du ber aldrig om ursäkt, därför har jag inte lärt mig att be om ursäkt. Jag måste alltid ha rätt och jag är envis, för att du alltid var så när vi bråkade. Jag har alltid sagt att min värsta mardröm vore att bli som min mamma. Well, sanningen svider.
 
Jag har vissa egenskaper som jag hatar som är från dig, men jag har mer än så. Jag kan reflektera över mitt beteende, jag gör om gör rätt. Jag skyller inte på min barndom, jag tar inte på mig någon offerkofta. Jag har också blivit slagen som liten, blivit dragen i håret, varför skyller jag inte på min barndom?! Jo för att jag är en egen männsika som bestämmer vad jag gör, reflekterar och lär mig av saker jag både gjort och sagt. Du har aldrig varit den vuxna. Du har bara funnits där hemma med din varma offerkofta och tjatat på att jag ska diska eller vara hemma 22.00. Du tror att man är förälder enbart genom att vara den som bestämmer. Du glömmer så viktiga bitar. Jag fattar att du inte är van från din barndom att prata och visa kärlek. Men det du saknade i din barndom kan du väl ge dina egna barn? 
 
Din son har låg puls, din dotter får ta vuxenansvaret och åka in med honom. Jag gör det med glädje men vart var du? Du är hans mamma, du kom efter jobbet? Skulle jag varit mamma hade jag släppt allt jag hade i händerna och tagit mig till mitt barn. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag sagt till dig vad som gör att vi bråkar, men du skyller på mig? Det krävs två för att bråka. Det är skillnad på barn och vuxen. Du har blivit värre med åren. Jag älskade stunderna när vi satt och pratade om att du skulle lämna din sambo. Då fick jag lätta mitt hjärta, berätta hur jag kände och tyckte. Du lyssnade på mig och jag lyssnade på dig. Det är de enda stunderna i vår historia som vi haft kloka samtal, men så fel. Jag var tretton-fjorton år. Ditt barn. Sen blev natten morgon, allt fortsatte som vanligt. Du lämnade aldrig honom. Du lever fortfarande med honom. Tänk att ett barn kan vara så desperat att få vara sedd och hörd att barnet gärna lyssnar på hemska saker. Hoppet lämnade mig aldrig. Jag hoppades så innerligt att du skulle lämna honom, men du gjorde aldrig det. Till slut lärde jag mig att jag inte kunde lita på dig, du sa så många gånger att du skulle lämna honom. Så mycket tomma ord. Men jag blev sedd. Det är historia. 
 
Idag pratar jag inte med dig. Så många anledningar. Du tror att det är på grund av bråket i Finland men det är så mycket större än så. Du kommer aldrig att förstå, därför är jag tyst. Jag vill inte se dig, höra din röst, jag vill inte veta av dig. Du är inte värd mig. 

Min största rädsla?

Min största rädsla är att förlora mina syskon. Att inte få ha dem vid min sida. Jag hoppas innerligt att vi får många år tillsammans. Jag älskar att ha er hos mig, få pyssla om er, laga mat till er. Trots att min älskade lillebror, som snart är arton ändå kan bete sig som sju. Han vill vara nära, bli ompysslad, masserad och bara känna att jag är där. Jag vet verkligen inte hur folk som inte har syskon har det. Jag är så rik, rikare än många andra. Jag har inte oändligt med pengar, jag har oändligt med kärlek. Ni är min drickraft på denna jord. Att få se er växa upp. Snart är vi alla vuxna, men ändå så små inombords. När blir en människa vuxen?
 
Jag tror att man alltid kommer att vara ett barn, vi är alla någons barn. Jag är och kommer alltid att förbli pappas flicka. Sen när blev Eveliina vuxen? Hon är snart socionom och ska ta hand om barn som far illa. Hon som fortfarande i mina ögon är min lillasyster som följer med på varenda äventyr jag kommer på utan att ifrågasätta. Jennifer, när blev hon så självständig?! Du var den som alltid jagade mig och Eveliina för att få vara med och leka, nu får vi jaga dig? Och älskade lilla Kevin, det skrämmer mig att du blir myndig om nio dagar. Det finns så mycket du får göra som kan skada dig, få in dig på fel bana i livet. Jag kommer aldrig sluta oroa mig över er, oavsett hur gamla ni blir. Blir ni utstötta på arbetet eller har en partner som behandlar er illa, tro mig. Jag kommer ha ont, och jag tänker se till att ändra på det. Alltid, för er. Ett liv utan er är inte ett liv.

Du gjorde mig generad

Jag är sällan den som blir generad eller förvånad på ett bra sätt. Du lyckades, så roligt men ovanlig känsla! Jag ville verkligen ha en kudde att gömma mig bakom. Tack för det, det var mysigt att vara generad!

Pappa, din yngsta blir snart 18.

Då är alla dina barn myndiga, om 38 dagar. Jag gör allt för dem, som du också skulle gjort. Jag önskar så att du kunde krama om älskade Kevin på hans 18 års dag. Jag skulle vilja se er ihop nu när Kevin blir stor. Han är stor men det känns som att han inombords alltid kommer att vara liten. I mina ögon är han fortfarande den lilla killen som gömde sig i dina armar. Du kittlade honom och kramade om honom. Den lilla killen är stor, han är den som håller om mig som du en gång i tiden gjorde.
 
Nu kom klumpen i halsen igen. Trots att jag låter mig gråta samtidigt som jag skriver så fastnar det mesta i halsen och gör ont. Jag måste samla mig och förbereda mig mentalt för att inte gråta ögonen ur mig på Kevins födelsedag. Min älskade lillebror, den enda jag har, den jag älskar så högt! Ett nytt kapitel börjar när du är myndig, för oss alla. Liten blir stor, på papper. I mitt huvud är du fortfarande en liten knubbig kille med blöja som är världens sötaste när han gråter! Sluta aldrig gråta för att du blir vuxen Kevin! Jag älskar dig och förstår att det måste vara tufft att inte ha pappa i livet på din födelsedag. Jag vet det, det gör så ont även i mig. Du är aldrig ensam i din sorg, oavsett hur gammal du blir så sitter sorgen i. Du har tre systrar som känner likadant. Alla har vi fyllt arton år utan pappa. Vi finns här för dig. Jag lämnar inte er sida så länge jag får andas.
 
Kevin, njut av livet som pappa gjorde, han tog vara på varje dag. Han var så positiv att den som var negativ blev tyst. Låt kärleken och glädjen alltid vara störst av allt! 
 

Insikt gör ont.

Att inse varför man sitter i den sist man faktiskt gör, det gör så ont!

Du gjorde det igen, utan att du själv ser.

Det som gör ont är att se dig. Samma visa som sist. Jag vet inte riktigt hur du funkar. Jag har aldrig mött en som dig, jag är imponerad av hur du kan drunkna i en människa. Du och jag, vi fann varandra så snabbt. Pratade om allt. Sedan började du umgås med ett tjejgäng jag ibland hängde med. Du drunknade helt i en av tjejerna i sällskapet. Jag var som bortblåst. Du hörde inte av dig. Du hälsade inte. Du tittade inte.
 
 
Sedan fann vi tillbaka till varandra. Jag kunde inte vart lyckligare. Vi pratade åter om allt, det var som om inget hänt. Jag vet inte ens om du var medveten om att du sårat mig. Men allt var för bra för att ta upp saken.
 
 
Sedan lärde jag känna en tjej som du totalt drunknade i, igen. Jag var som bortblåst, igen. Du hörde inte av dig, igen. Du hälsade inte, igen. Du tittade inte, igen. Jag förstår inte hur du enbart kan ha en vän i taget. Jag hoppas att jag aldrig träffar någon som dig igen. Och du har mage att fråga om jag är arg. Jag har all rätt att vara arg, men jag är istället djupt sårad. Så innerligt. Att få vara en människa så nära, för att sedan bli helt utesluten. Jag känner mig som luft i din närhet. Denna gång önskar jag att jag var luft då jag inte orkar se detta ske igen. Jag kommer aldrig att hitta tillbaka till dig igen, för jag vet då vad som väntar runt hörnet.

Jag känner igen den här platsen..

Jag gick för något år sedan ner i en djup deprission. Jag vaknade, men jag klev aldrig upp. Orken var på noll och ingenting. Tankarna svävade iväg på ställen som var mörka. Tankar om att inte orka leva var då en vardag. Har man en gång varit där nere så är det enklare att besöka den platsen igen. Jag vet hur jag känner, tänker och mår när jag är där nere. Jag låter mig vara där nere, för jag vet att jag är där för att vända. Jag kan ligga i sängen en hel dag. Att laga mat är ett ont måste. Igår åt jag enbart middag. Jag vet inte hur men, jag måste tillåta mig själv att må så för att komma igen, starkare. Dock har de senaste dagarna varit mörkare än vanligt. Jag har funderat över skolan. Näst intill tänkt att det inte är värt det. När jag är där nere ska jag inte ta några som helst beslut. Jag älskar det yrke jag utbildar mig till. Men att ha ett ämne som är intresse noll och ha så mycket att göra, det gör bara att jag gräver gropen djupare. Imorgon ska jag ta mig i skinnet och bege mig för att handla. Jag måste komma bort från mitt hem för att få lite perspektiv. Tänk att det är så mycket enklare att säga att man ligger i feber än att säga att man inte är i psykisk form. Jag vaknade i helgen med feber, men den sov jag bort hela lördagen. Sen dess har febern hängt på, som ursäkt för mitt psykiska mående. Feber är så mycket enklare att säga än "jag mår inte speciellt bra nu, tänker mörka tankar och kan ej kliva ur sängen". 

Personer som funnits vid min sida

Det finns så många personer som genom åren funnits vid min sida för att sedan lämna den. Vissa har sakta men säkert glidigt längre och längre ifrån mig, andra har jag brutit toltalt med. Jag kommer ihåg varenda en av er. Jag vet inte om jag är en svår människa att ha och göra med eller om jag bara inte tolerar allt? Jag har väldigt svårt att förlåta människor och jag är långsint, mina finaste sidor. Nej, alla har vi sidor vi inte älskar mest av allt, men det är en del av att vara du. 
 
Jag vill mest lägga en tanke på er människor som funnits i mitt liv i olika skeden, jag minns varenda en av er. Vissa av er vill jag inte ens veta av, er andra, jag önskar er fina relationer, som accepterar och respekterar er. Glöm aldrig ert egenvärde.

När glädjen tippar över

Min tisdag har varit så fantastiskt komisk. Jag laddade igår upp med bra mellanmål till tentan som idag ägde rum. Jag förberedde med kläder, packade väskan, skrev en lapp som jag lade över väskan för att inte glömma det sista som att ta noccon ur kylskåpet. Jag vaknade 3:00 av mardömmen att jag försovit mig till tentan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade tre timmar kvar att sova, dock kände jag mig redan relativt utvilad då jag somnade nio den kvällen. Jag somnade om och vaknade en timme innan jag skulle bli hämtad av två klasskamraret. Jag låg och bara vilade i en halv timme. Sedan klev jag upp och åt frukost och borstade tänderna, packade även noccon. Det var den lugnaste morgonen på länge. Jag var så laddad och såg så fram emot tentan.
 
Väl på plats delas tentan ut och jag svarade på första frågan som tog ett tag då jag skulle bestämma utvalda ord i en text och veta vad det hör till för ordklass, på engelska. Jag såg i ögonvrån hur hon tog mitt leg och gick bort. Jag blev avbruten mitt i andra frågan då tentavakten kom fram och sa att hon inte hittade mig i sin lista. Min puls steg. Hon kom fram med listan för att jag själv skulle kunna hitta mig. Jag letade, men hittade inte mitt namn. Hon frågade mig om jag har ett minne av att jag anmält mig till tentan, vilket jag inte hade. Min puls var riktigt hög, jag kände hur varm jag var, jag kände hur hjärtat slog och jag kännde av pulsen i både ben och armar! Då sade hon att jag tyvärr fick se tentan som en övning, min tenta skulle inte räknas. Jag blev lugn av det hon sa. Jag blev inte alls arg, vilket många kanske skulle bli. Jag gav hundra på tentan, jag satt i fyrtiofem minuter. Lämnade in min tenta till tentavakten och hon såg in i mina ögon med en sorgsen blick och sade tyvärr. Jag såg hennes medlidande i ögonen. Det såg ut som att hon blev ledsen, hon kanske trodde att jag blev det.
 
Jag klev ut och möter då en klasskamrat som för det första rusade ut tio över åtta för att hämta legitimation, sedan såg jag honom inte i salen igen. Jag satte mig vid honom och berättade att jag trots oanmäld gjorde tentan men att den tyvärr inte kommer att räknas. Han såg frågande ut och sade att han inte heller var anmäld och inte ens fick kliva in i salen när han väl hämtat legitimation. Han talade då med toalettvakten som sade att det inte var okej. Hon kollade med mig om det stämde att jag hade fått göra den trots att jag var oanmäld. Jag bekräftade och hon sade då "man blir ju mörkrädd". Sedan hämtade hon den tentavakt som lät mig göra den. Hon fick en hel del skit! Det lät på toalettvakten som att jag inte ens fick se tentan utan borde suttit där i fyrtiofem minuter och sedan lämna salen. Jag blev så full i skratt och hela situationen blev bara så komisk. Denna historia kände jag bara att det vore så skönt att berätta detta för pappa. Jag hörde i mitt huvud hur vi ihop skulle skratta åt en sådan miss. Ett år i högskolan och jag har glömt att anmäla mig till inte en, utan två tentor. Det gjorde mig så ledsen. Jag har tidigare känt denna känsla, att glädjen tippar över och blir en sorg. Jag har inget minne av att jag så sent som nu åtta år senare känt hur mycket jag skulle värdera ett samtal till pappa. Jag är så van och vet att det inte går att ringa min pappa men idag, det kändes som en stor sorg att inte kunna ringa honom. Tänka sig att en så komisk sak kan så lätt tippa över, det har jag känt tidigare. Men idag var det annorlunda, det var mer kännbart och jag sörjde att jag inte kan ringa min älskade pappa. Jag blev då så sentimental att jag efter en fet varning om att jag egentligen förtjänar en böter på tåget för att jag ej hunnit köpa rätt biljett för rätt tåg, tittade på massa bilder på pappa. Jag hittade sedan en kommentar som bara slog mig. Min pappas gamla kollega hade då kommenterat en bild på min far ""Kyllä se siittä selviää" sa din far på allt när vi jobbade ihop. så tänker han nog nu oxå.."
 
Jag satt där med mina tårar i ögonen och tillät mig att sörja. Om fyra dagar är det åtta år sedan min pappa tog sitt sista andetag. Jag har insett att jag nog aldrig kommer att sluta sörja min far. Jag kommer att hamna i situationer som jag önskar jag kunde dela med honom eller bara få berätta väldigt goda eller glada nyheter för honom. Det kostar att älska. Jag har aldrig älskat en människa så djupt som jag älskar min far. Vila i frid!

Du kan inte förlora mig?

Vill du ens vinna mig?

Tidigare inlägg
RSS 2.0