Skräckblandad förtjusning

Att få se dig i ögonen på nära håll, att få känna din värme hud mot hud, att få kyssa dig som om det inte fanns en morondag. Det fyller mig med lycka samtidigt som det skrämmer mig. Lyckan får det att kännas som att det var igår jag kysste dig, rädslan skyddar mig ifrån att åter få hjärtat krossat. Men för att vinna måste man satsa, inte sant? Jag lägger allt jag har på oss! 

Ilskan av att inte orka

Ibland har jag dagar då jag bara inte orkar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte resa mig ur soffan, jag orkar inte åka iväg för att handla. Det finns ingen ork till något. Plugghögen växer och snart nalkas teoriprov för körkort. Jag kunder inte bry mig mindre. I nu läget känner jag bara "vad fan ska jag med kortet till?". Jag kan gå och köpa en bil imorgon om jag så skulle vilja, men hur fan ska en fattig student ha råd med en parkeringsplats, bensin? Ja tankarna är många, inte bara angående bil utan allt i allmänhet. Så mycket tankar att de trycker mig djupt ned i soffan. Där blir jag liggande. Tills jag bara sprängs! Sen inser jag, hösten är här. Härligt! Då är det bara att jag vänjer mig med att vara deppig var och varannan dag. Bara jag inte stannar där. Men idag har ilskan gjort att jag ätit och även sitter med en cider i min ensamhet. Något jag i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra. Att sitta och pimpla själv är ett tecken på alkoholism tycker jag. Ni får kalla det vad ni vill, ikväll är jag bara råförbannad på att inte ha den energi, kraft och ork att ens resa mig ur soffan. Dagar som dessa ser jag det till och med värt att beställa hem pizza för 250 kronor för att slippa betala utkörningsavgift som är tok för hög. Och för att tyvärr vara beredd för en lika deppig söndag. Välkommen hösten, men fuck min icke befintliga energi! 
 
Nu ska jag höja min musik i lurarna och knäppa min andra. Alla kära vänner, fortsätt ha en fin lördag, ser så i alla fall ut på era sociala medier!

Min allra käraste syster

Som jag kommer att sakna dig när du flyttar! Det kommer att bli tyst, tråkigt och ensamt. Det är så fascinerade hur det är skillnad på männsika och människa. Hade en vän till mig bott med mig i min etta så hade jag inte lessnat på personen men jag hade blivit tokig på att hens saker är överallt, har egna vanor och bara inte föstår sig på mig. Men att ha en syster, en människa som är blodsrelaterad. Det är helt annat och magiskt. Visst har jag bott med mina syskon tidigare, men då var det annorlunda. Då finns det en herre i huset som betalade hyra och bestämde när det ska vara kliniskt rent i hela huset. Jag älskar att bo med min syster och skulle gärna göra det resten av mitt liv då jag inte har någon som helst plan på att hitta livets människa och skaffa barn. Allra käraste Eveliina, det är och har varit än ära att bo med dig, att du för det första ville flytta hem till mig. Det glädjer mitt hjärta! 

När glädjen ekar i det tomma

Det finns ett tillfälle i livet som jag känner mig som mest ensam, lite, saknar närhet och bara är tom inombords. Det är när jag känner glädje. När jag sätter mig ner med den glädje jag känner så ekar den i mitt inre tomrum. Jag känner mig aldrig så ensam som jag gör när jag är glad. Jag får en känsla av saknad, jag känner ett behov av närhet. Det stämmer verkligen att delad glädje är dubbelglädje. 

När saknaden sitter i bröstet..

.. då vet jag att det är äkta. Jag saknar dig så att det fysiskt gör ont, men du vet inte det. Jag tror inte du förstår hur mycket jag saknar dig, men hur ska du veta när jag inte berättar hur mycket jag verkligen saknar dig. Jag tittar så ofta på bilden på dig. Du är så vacker, både på in och utsidan. Saknaden gör ont bland annat för att jag är rädd. Rädd att falla rätt i dina armar, utan att bli mottagen. 

Då var jag aldrig ensam

Det fanns en tid i livet då jag aldrig behövde känna mig ensam. Pappa fanns alltid hemma eller bara ett samtal ifrån om han arbetade. Han frågade uppriktigt hur jag mådde och var redo att höra svaret. 90% av gångerna frågade han inte ens, han bara såg på mig, då kramade han mig och jag fick bara vara i hans famn och känna att jag inte var ensam. Jag var aldrig ensam trots att jag var tonåring och att det är världens mest normala känsla i den åldern. Men med pappa i livet var jag aldrig ensam. Idag är ensamheten så påtaglig. Har jag med åren blivit skicklig på att gömma mina känslor, eller har jag ännu inte mött en männsika som min pappa som känner mig så pass väl att man bara ser det på mig. Trots en ålder på tjugotre år måste man ha en famn att få känna sig liten i. Jag är inte den som kan prata när jag är ledsen, men bara att få gråta i någons famn och inte i ensamhet, det betyder för mig mer än ord. Att i åtta år känna sig ensam är en lång tid, det gör ont att veta att jag kanske resten av mitt liv kommer känna mig ensam. 
 
Eveliina, Jennifer och Kevin, jag hoppas ifrån djupet av mitt hjärta att ni kan komma till mig vad som än sker i era liv. Jag vet att ni också känner en tomhet som vi aldrig pratar om. Men jag kan inte säga mer än att jag vet att det gör ont. Men vi är fyra i detta. Det är jag tacksam för. Trots att jag inte önskar någon av er hjärtesorg. Ni är mina ögonstenar, för er gör jag allt, precis som pappa skulle gjort om han var i livet. Jag älskar er, så innerligt mycket!

Ju närmre du kommer mig, ju ondare kommer det vara att släppa taget.

Du är för mig två personer, jag får inte ihop det. Jag har länge vetat att du är för bra för att vara sann. Det finns ingen människa på denna jord som kan vara så vacker på både in och utsida som du visar. Vem är du?

Jag känner att du ser på mig..

..när jag blundar. Inte bara känslan av din blick avslöjar din närvaro, utan även din kroppsvärme avslöjar din närvaro. Så nära. Så nära att jag inte vågar öppna ögonen, för jag vet att våra blickar möts om jag öppnar ögonen. Jag ljuger om jag säger att jag inte tittade på dig inatt när du sov, och log. Jag kan göra det när du inte ser. Tanken på vad som sker om du vet om det, vill jag inte ens tänka på. Jag vill inte veta. Jag vill bara ligga nära, utan krav, känna din värme, din blick. Utan krav.

Blackbird

Du gjorde min kväll, du berörde mig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer aldrig träffa dig igen men jag glömmer aldrig vad du sa till mig efter någon timmes sömn. Jag fällde en tår då jag såg i dina ögon att du menade det du sa. Konstigt att ha träffat en männniska och så snabbt se att du genuint menade det du sa. Jag tar med mig det, mitt kors runt min hals påminner om dina ord. Jag önskar dig all kärlek och lycka i livet. Din blick får vem som helst på fall. Du kommer aldrig att läsa detta, men detta är en påminnelse till mig själv att aldrig glömma något vackert. Du har väckt lusten i mig. 
 
"You sang when he was in my bed
You sang when my heart sang"

Vikten av goda relationer

Läraryrket, det finns inget mer magiskt yrke. Att vara i ett klassrum fyllt med elever är fantastiskt! Det finns inget mer på denna jord som utmanar och glädjer mig så mycket som stunderna i klassrummet. Att få lära känna fantastiska ungdomar, få se i deras blick hur de går från att inte förstå till att förstå. Att få se deras intresse växa, att få bli bemött med öppna armar. Inget värmer mer än det. Att få frågan av en elev om jag ska vara i hans klass även imorgon och bli ombedd av flickan själv att stanna vid hennes plats då hon känner sig trygg i min närvaro. En elev frågade om inte jag kunde bli deras idrottslärare för att rädda dem ifrån deras nuvarande idrottslärare som inte riktigt förstår sig på "tjejiga problem" som eleven själv uttryckte det. Jag ser det vackra i varje elev, oavsett beteende och attityd. Under ytan finns något som behöver bli hittat och slipas på. Dessa ungdomar är vår framtid. Jag ska under mina fem veckor på praktiken sprida känslan av trygghet, öppenhet och acceptans, vi är alla olika. Det är så mycket roligare så!

Ett leende är enkelt att bära när det kommer natruligt

Anledningen till att vi inte hör ihop är logisk, men att vara kär är inte att vara logisk. Därför hör vi inte ihop. Du kan vara logisk medans jag inte kan vara det på grund av kärlek. I mina ögon var det inte över, snarare en milstolpe för att se om kärleken övervinner allt.

Unsteady

Jag har aldrig varit bra på att vara ensam. När ensamheten inte är självvald, då är det ännu svårare. Då gör det som mest ont. Dagarna blir längre, det finns mer tid. Mer tid att tänka, tid att känna. Det finns inte längre någon att vänta på som ska komma hem, finns ingen att krama om. Ensamheten gör så ont. Tystnaden. Att se den plats du valde att ta det beslut som kom att påverka oss båda. Det, det gör ont. Det gör mig ledsen, det gör mig tom. För någon dag sedan kände jag att jag gick ur det hela med hjärtat i behåll. Men det kan jag aldrig göra. Jag har gett iväg en bit av mitt hjärta, den kommer aldrig tillbaka. Den platsen kommer en dag att fyllas, men inte med samma saker och samma person. Känslorna har kommit ikapp mig. Det finns inget skönare än att bara få känna, gråta, minnas. Det gör ont, men så väl behövligt. Jag önskar dig all lycka, glädje och kärlek i livet, det gör bara ont att veta att jag inte är en del av det som kommer att få dig lycklig, känna glädje eller ge dig den kärlek jag en gång gett dig.

När det som borde kännas trasigt känns helt.

De gånger jag blivit lämnad har mitt hjärta gått i tu. Denna gång förblir mitt hjärta helt.

Mycket, lagom eller lite?

En människa behöver ha saker att göra, inte för mycket, inte för lite. 
En människa behöver känna känslor, inte för mycket, inte för lite. 
Annars blir det jobbigt.
Men om vi aldrig känner för mycket så vet vi inte när vi känner för lite.
Om vi aldrig gör för mycket så vet vi inte när vi gör för lite.
När vi gör lagom med saker så känner vi för mycket eller för lite.
När vi känner lagom med känslor så gör vi för mycket eller för lite.
Då blir det jobbigt.
 

Handling betyder mer än ord.

Vad du gör är det människor kommer ihåg, det du säger är sådant människor inte minns ordagrant och det glöms bort med tiden. Oavsett om det är en liten handling kan den vara så betydelsefull. För dig är det kanske ingenting, för en annan människa är det allt.

Jag brinner för det här

Det var längesen jag kände att jag brann för något. Idag är glöden bättre än förr! Just idag är jag stark, just idag är jag stolt. Stolt över mig själv! Jag vet att jag i tidigare inlägg nämnt att den känslan slår alla känslor. Jag står fast vid det! Att vara stolt för sig själv är magiskt! Jag ser så mycket fram emot dessa fyra år på lärarutbildningen med allt vad det innebär, nya vänner, nya utmaningar och ny stad. Jag har hittat hem för andra gången i mitt liv!

Förlåt

Ett svårt ord för de allra flesta. Inte minst för mig själv! Jag tycker att det är ett stort och väldigt vikitgt ord. Jag säger sällan förlåt. När jag säger det, om jag gör det. Då blottar jag verkligen min själ. Jag vet inte om jag någonsin lyckats säga förlåt utan att gråta. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt och svårt att se och framför allt erkänna när jag gjort fel. Att bara forma ordet i min mun får mig att gråta. Jag får knappt fram den första bokstaven. Det är något som jag behöver öva på. Eller så är det något vackert över att det blir så påtagligt och äkta förlåt. Det är en så viktig byggsten i vår relation till andra människor. En relation kan sluta byggas pågrund av den byggstenen. Bygget stannar av. Det bara lämnas, ingen har riktigt lust att tag i det. Jag tycker att det är viktigt att gå till sig själv och reflektera över sitt agerande i olika sammanhang. Jag förtränger ofta att jag måste be om ursäkt för att det är så tungt att jag inte just i stunden eller över huvudtaget orkar få ett sådant nedslag. Jag blir så sänkt efter att ha bett om ursäkt. Helt otroligt att ett ord kan vara så mäktigt. Ingen är perfekt. Men jag stärvar efter att kunna be om ursäkt efter att jag insett att det är jag som gjort fel. Inte bara låtsas som ingenting, bara för att slippa den jobbiga känslan. Lite tårar har ju aldrig dödat, och i det stora hela känns det alltid lite på nytt fött när man rensat med tårar och man har fått lätta sitt hjärta.

Kärlek är allt vi har, det enda vi kan hjälpa varandra med.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag vänt mig till bloggen för att skriva av mig. För att få någonstans att göra av med mina jobbiga tankar och trasiga känslor. Idag skriver jag av ren kärlek. Denna vecka har gått i kärlekens tecken. Jag har spenderat mina dagar i skolan med min bästa vän. Det finns ingen på denna jord som jag kan prata så brett med som Evelina. Vi kan gå från att prata om det mest tragiska sakerna till att skratta. Jag har hela veckan innan jag somnat  tänkt tillbaka på dagen och bara tänkt, "Evelina är en så fantastisk människa och jag älskar verkligen henne". Ibland kan handlingar visa mer än ord. Skulle jag säga till Evelina att jag älskar henne så skulle jag till 99.99% börja gråta. Bara en sån sak som idag, vi satt på tåget hem från Eskilstuna och jag lyssnade p på musik. Från ingenstans "kittlar" hon mig på låret och ler som vi brukar le åt varandra, sådär jättefånigt! Jag blir bara så varm i hjärtat, ni hör ju! Vi har så roligt ihop, vem skulle få för sig att kittla mig på låret för att sen lägga ett fånigt smile på facet? 
 
Jag älskar att sitta på ett cafe med Evelina, vi kan ha en het diskussion, en djup diskussion eller bara sitta tysta. Evelina är en vän jag alltid önskat mig. Jag är så glad att våra vägar korsats. Hon ger mig så mycket, energi, kärlek och glädje framför allt! Många har en bästa vän som hängt med sen grundskolan. Men jag har mött min i vuxen ålder, bättre sent än aldrig! Nu ska jag ta och försöka sova, det är en dag imorgon också. Jag måste orka upp till skolan, jag vill ju inte bli skyldig Evelina en bulle ;)
 
Tack till dig som läst om min bästa vän, jag hoppas att du tänkte på någon speciell när du läst detta. Kanske tänkte du på något ni har som bara ni förstår. Till dig som inte tänkte på någon speciell, det kommer! Du har ännu inte mött henne eller honom. För dig som undrar om jag blivit lesbisk så kan jag meddela att jag fortfarande är upp i öronen förälskad i Casper. Jag ville bara säga tack idag, dagens känsla är tacksamhet.

The lonely hour

Tänk att igår ville jag gråta av glädje. Jag var så fantastiskt stolt över mig själv. 5 km sprang jag på bäst hittills, 35:54. Jag är helt otrolig, kroppen är fantastisk! Jag hade delar av familjen som stöd. Jag som först tänkte göra det hela ensam, jag är glad att jag bjöd med familjen! Det hade nog känts tomt annars. Glädjen blir så mycket större och härligare när man får dela den med andra människor! 
 
 
 

Idag däremot vill jag gråta pågrund av en dålig dag på jobbet. Hur kan det vända så snabbt? Och hur kan andra människor, speciellt barn vara så fruktansvärt elaka? Ibland kan vissa barn få mig att stå som ett frågetecken för att jag inte hänger med hur fort det går i deras känsloliv. Hur fort det kan komma en skällsord. Det är helt otroligt. Jag blir alltid lika tom. Jag blir vekligen tom inombords. Så fort en kollega ställer frågan "hur känns det?" Jag gråter. Det är inte ofta det händer så stora saker som får mig så himla tom som idag. Ofta har jag väldigt mycket tålamod. Men allt går inte att stå emot. Och en del saker är bara rent ut elaka, barnen gör allt som står i sin makt för att såra en annan människa.

En sån kväll

Dagen har varit rolig, dagen har varit lugn. Jag ligger i soffan och småslumrar. Sen lägger jag mig i sängen för att sova. Ganska så snabbt känner jag av om det är en sån kväll. En sån kväll som får mig att känna mig tom inombords. En sån kväll som jag önskar att jag kunde lägga hela mitt liv på paus och åka bort. En sån kväll jag har svårt att vara tacksam för det jag har. En sån kväll som bara får mig förvirrad. Ikväll är en sån kväll. Ingen kan ändra en sån kväll. Den bara är så och känns så.

Tidigare inlägg
RSS 2.0