Personer som funnits vid min sida

Det finns så många personer som genom åren funnits vid min sida för att sedan lämna den. Vissa har sakta men säkert glidigt längre och längre ifrån mig, andra har jag brutit toltalt med. Jag kommer ihåg varenda en av er. Jag vet inte om jag är en svår människa att ha och göra med eller om jag bara inte tolerar allt? Jag har väldigt svårt att förlåta människor och jag är långsint, mina finaste sidor. Nej, alla har vi sidor vi inte älskar mest av allt, men det är en del av att vara du. 
 
Jag vill mest lägga en tanke på er människor som funnits i mitt liv i olika skeden, jag minns varenda en av er. Vissa av er vill jag inte ens veta av, er andra, jag önskar er fina relationer, som accepterar och respekterar er. Glöm aldrig ert egenvärde.

När glädjen tippar över

Min tisdag har varit så fantastiskt komisk. Jag laddade igår upp med bra mellanmål till tentan som idag ägde rum. Jag förberedde med kläder, packade väskan, skrev en lapp som jag lade över väskan för att inte glömma det sista som att ta noccon ur kylskåpet. Jag vaknade 3:00 av mardömmen att jag försovit mig till tentan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade tre timmar kvar att sova, dock kände jag mig redan relativt utvilad då jag somnade nio den kvällen. Jag somnade om och vaknade en timme innan jag skulle bli hämtad av två klasskamraret. Jag låg och bara vilade i en halv timme. Sedan klev jag upp och åt frukost och borstade tänderna, packade även noccon. Det var den lugnaste morgonen på länge. Jag var så laddad och såg så fram emot tentan.
 
Väl på plats delas tentan ut och jag svarade på första frågan som tog ett tag då jag skulle bestämma utvalda ord i en text och veta vad det hör till för ordklass, på engelska. Jag såg i ögonvrån hur hon tog mitt leg och gick bort. Jag blev avbruten mitt i andra frågan då tentavakten kom fram och sa att hon inte hittade mig i sin lista. Min puls steg. Hon kom fram med listan för att jag själv skulle kunna hitta mig. Jag letade, men hittade inte mitt namn. Hon frågade mig om jag har ett minne av att jag anmält mig till tentan, vilket jag inte hade. Min puls var riktigt hög, jag kände hur varm jag var, jag kände hur hjärtat slog och jag kännde av pulsen i både ben och armar! Då sade hon att jag tyvärr fick se tentan som en övning, min tenta skulle inte räknas. Jag blev lugn av det hon sa. Jag blev inte alls arg, vilket många kanske skulle bli. Jag gav hundra på tentan, jag satt i fyrtiofem minuter. Lämnade in min tenta till tentavakten och hon såg in i mina ögon med en sorgsen blick och sade tyvärr. Jag såg hennes medlidande i ögonen. Det såg ut som att hon blev ledsen, hon kanske trodde att jag blev det.
 
Jag klev ut och möter då en klasskamrat som för det första rusade ut tio över åtta för att hämta legitimation, sedan såg jag honom inte i salen igen. Jag satte mig vid honom och berättade att jag trots oanmäld gjorde tentan men att den tyvärr inte kommer att räknas. Han såg frågande ut och sade att han inte heller var anmäld och inte ens fick kliva in i salen när han väl hämtat legitimation. Han talade då med toalettvakten som sade att det inte var okej. Hon kollade med mig om det stämde att jag hade fått göra den trots att jag var oanmäld. Jag bekräftade och hon sade då "man blir ju mörkrädd". Sedan hämtade hon den tentavakt som lät mig göra den. Hon fick en hel del skit! Det lät på toalettvakten som att jag inte ens fick se tentan utan borde suttit där i fyrtiofem minuter och sedan lämna salen. Jag blev så full i skratt och hela situationen blev bara så komisk. Denna historia kände jag bara att det vore så skönt att berätta detta för pappa. Jag hörde i mitt huvud hur vi ihop skulle skratta åt en sådan miss. Ett år i högskolan och jag har glömt att anmäla mig till inte en, utan två tentor. Det gjorde mig så ledsen. Jag har tidigare känt denna känsla, att glädjen tippar över och blir en sorg. Jag har inget minne av att jag så sent som nu åtta år senare känt hur mycket jag skulle värdera ett samtal till pappa. Jag är så van och vet att det inte går att ringa min pappa men idag, det kändes som en stor sorg att inte kunna ringa honom. Tänka sig att en så komisk sak kan så lätt tippa över, det har jag känt tidigare. Men idag var det annorlunda, det var mer kännbart och jag sörjde att jag inte kan ringa min älskade pappa. Jag blev då så sentimental att jag efter en fet varning om att jag egentligen förtjänar en böter på tåget för att jag ej hunnit köpa rätt biljett för rätt tåg, tittade på massa bilder på pappa. Jag hittade sedan en kommentar som bara slog mig. Min pappas gamla kollega hade då kommenterat en bild på min far ""Kyllä se siittä selviää" sa din far på allt när vi jobbade ihop. så tänker han nog nu oxå.."
 
Jag satt där med mina tårar i ögonen och tillät mig att sörja. Om fyra dagar är det åtta år sedan min pappa tog sitt sista andetag. Jag har insett att jag nog aldrig kommer att sluta sörja min far. Jag kommer att hamna i situationer som jag önskar jag kunde dela med honom eller bara få berätta väldigt goda eller glada nyheter för honom. Det kostar att älska. Jag har aldrig älskat en människa så djupt som jag älskar min far. Vila i frid!

Du kan inte förlora mig?

Vill du ens vinna mig?

Tänk om..

Jag har i snart åtta år levt utan min pappa vid min sida. I många av dem åren har jag förstått att pappa aldrig mer kommer att krama mig, se mig i ögonen eller ringa mig. På sätt och vis har jag accepterat det. Jag trodde att jag efter att ha accepterat hans död, skulle slippa tänka tanken "tänk om..". Jag tänkte idag "tänk om pappa levde idag, hade han tyckt att det var roligt att spela innebandy med oss ungdomar?" Jag blev så ledsen och så tagen av den tanken. Sedan började jag tänka "tänk om.. tankar" om så mycket i mitt liv. Jag bestämde på plats att detta inte är något jag kan ta för vana att tänka, jag kommer inte att må bra av sådana tankar. Men jag kan bara för en stund drömma mig bort och tänka "tänk om.. tankar". Jag funderade så mycket på pappa när vi idag lyssnade på en pensionerad präst, undra vad som kunde vuxit fram om du hade fått mer tid att utforska Gud. Du som blev så nyfiken när jag konfirmerade mig. Jag satt runt fikabordet och tänkte "undra vad pappa hade frågat prästen?". Det gjorde mig där emot glad. Helt otroligt hur en person som på pappret är död kan leva kvar så starkt! Livet är så skört, ta hand om dem du älskar, berätta för dem personerna hur mycket dem betyder för dig. Om inte annat, visa det i handlingar, det säger mer än ord, men glöm inte att det aldrig skadar att även höra det. Jag vet att pappa kände sig älskad av oss alla fyra. Så starkt!

Skräckblandad förtjusning

Att få se dig i ögonen på nära håll, att få känna din värme hud mot hud, att få kyssa dig som om det inte fanns en morondag. Det fyller mig med lycka samtidigt som det skrämmer mig. Lyckan får det att kännas som att det var igår jag kysste dig, rädslan skyddar mig ifrån att åter få hjärtat krossat. Men för att vinna måste man satsa, inte sant? Jag lägger allt jag har på oss! 

Ilskan av att inte orka

Ibland har jag dagar då jag bara inte orkar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte resa mig ur soffan, jag orkar inte åka iväg för att handla. Det finns ingen ork till något. Plugghögen växer och snart nalkas teoriprov för körkort. Jag kunder inte bry mig mindre. I nu läget känner jag bara "vad fan ska jag med kortet till?". Jag kan gå och köpa en bil imorgon om jag så skulle vilja, men hur fan ska en fattig student ha råd med en parkeringsplats, bensin? Ja tankarna är många, inte bara angående bil utan allt i allmänhet. Så mycket tankar att de trycker mig djupt ned i soffan. Där blir jag liggande. Tills jag bara sprängs! Sen inser jag, hösten är här. Härligt! Då är det bara att jag vänjer mig med att vara deppig var och varannan dag. Bara jag inte stannar där. Men idag har ilskan gjort att jag ätit och även sitter med en cider i min ensamhet. Något jag i hela mitt liv sagt att jag aldrig kommer att göra. Att sitta och pimpla själv är ett tecken på alkoholism tycker jag. Ni får kalla det vad ni vill, ikväll är jag bara råförbannad på att inte ha den energi, kraft och ork att ens resa mig ur soffan. Dagar som dessa ser jag det till och med värt att beställa hem pizza för 250 kronor för att slippa betala utkörningsavgift som är tok för hög. Och för att tyvärr vara beredd för en lika deppig söndag. Välkommen hösten, men fuck min icke befintliga energi! 
 
Nu ska jag höja min musik i lurarna och knäppa min andra. Alla kära vänner, fortsätt ha en fin lördag, ser så i alla fall ut på era sociala medier!

Min allra käraste syster

Som jag kommer att sakna dig när du flyttar! Det kommer att bli tyst, tråkigt och ensamt. Det är så fascinerade hur det är skillnad på männsika och människa. Hade en vän till mig bott med mig i min etta så hade jag inte lessnat på personen men jag hade blivit tokig på att hens saker är överallt, har egna vanor och bara inte föstår sig på mig. Men att ha en syster, en människa som är blodsrelaterad. Det är helt annat och magiskt. Visst har jag bott med mina syskon tidigare, men då var det annorlunda. Då finns det en herre i huset som betalade hyra och bestämde när det ska vara kliniskt rent i hela huset. Jag älskar att bo med min syster och skulle gärna göra det resten av mitt liv då jag inte har någon som helst plan på att hitta livets människa och skaffa barn. Allra käraste Eveliina, det är och har varit än ära att bo med dig, att du för det första ville flytta hem till mig. Det glädjer mitt hjärta! 

När glädjen ekar i det tomma

Det finns ett tillfälle i livet som jag känner mig som mest ensam, lite, saknar närhet och bara är tom inombords. Det är när jag känner glädje. När jag sätter mig ner med den glädje jag känner så ekar den i mitt inre tomrum. Jag känner mig aldrig så ensam som jag gör när jag är glad. Jag får en känsla av saknad, jag känner ett behov av närhet. Det stämmer verkligen att delad glädje är dubbelglädje. 

När saknaden sitter i bröstet..

.. då vet jag att det är äkta. Jag saknar dig så att det fysiskt gör ont, men du vet inte det. Jag tror inte du förstår hur mycket jag saknar dig, men hur ska du veta när jag inte berättar hur mycket jag verkligen saknar dig. Jag tittar så ofta på bilden på dig. Du är så vacker, både på in och utsidan. Saknaden gör ont bland annat för att jag är rädd. Rädd att falla rätt i dina armar, utan att bli mottagen. 

Då var jag aldrig ensam

Det fanns en tid i livet då jag aldrig behövde känna mig ensam. Pappa fanns alltid hemma eller bara ett samtal ifrån om han arbetade. Han frågade uppriktigt hur jag mådde och var redo att höra svaret. 90% av gångerna frågade han inte ens, han bara såg på mig, då kramade han mig och jag fick bara vara i hans famn och känna att jag inte var ensam. Jag var aldrig ensam trots att jag var tonåring och att det är världens mest normala känsla i den åldern. Men med pappa i livet var jag aldrig ensam. Idag är ensamheten så påtaglig. Har jag med åren blivit skicklig på att gömma mina känslor, eller har jag ännu inte mött en männsika som min pappa som känner mig så pass väl att man bara ser det på mig. Trots en ålder på tjugotre år måste man ha en famn att få känna sig liten i. Jag är inte den som kan prata när jag är ledsen, men bara att få gråta i någons famn och inte i ensamhet, det betyder för mig mer än ord. Att i åtta år känna sig ensam är en lång tid, det gör ont att veta att jag kanske resten av mitt liv kommer känna mig ensam. 
 
Eveliina, Jennifer och Kevin, jag hoppas ifrån djupet av mitt hjärta att ni kan komma till mig vad som än sker i era liv. Jag vet att ni också känner en tomhet som vi aldrig pratar om. Men jag kan inte säga mer än att jag vet att det gör ont. Men vi är fyra i detta. Det är jag tacksam för. Trots att jag inte önskar någon av er hjärtesorg. Ni är mina ögonstenar, för er gör jag allt, precis som pappa skulle gjort om han var i livet. Jag älskar er, så innerligt mycket!

Ju närmre du kommer mig, ju ondare kommer det vara att släppa taget.

Du är för mig två personer, jag får inte ihop det. Jag har länge vetat att du är för bra för att vara sann. Det finns ingen människa på denna jord som kan vara så vacker på både in och utsida som du visar. Vem är du?

Jag känner att du ser på mig..

..när jag blundar. Inte bara känslan av din blick avslöjar din närvaro, utan även din kroppsvärme avslöjar din närvaro. Så nära. Så nära att jag inte vågar öppna ögonen, för jag vet att våra blickar möts om jag öppnar ögonen. Jag ljuger om jag säger att jag inte tittade på dig inatt när du sov, och log. Jag kan göra det när du inte ser. Tanken på vad som sker om du vet om det, vill jag inte ens tänka på. Jag vill inte veta. Jag vill bara ligga nära, utan krav, känna din värme, din blick. Utan krav.

Blackbird

Du gjorde min kväll, du berörde mig både fysiskt och psykiskt. Jag kommer aldrig träffa dig igen men jag glömmer aldrig vad du sa till mig efter någon timmes sömn. Jag fällde en tår då jag såg i dina ögon att du menade det du sa. Konstigt att ha träffat en männniska och så snabbt se att du genuint menade det du sa. Jag tar med mig det, mitt kors runt min hals påminner om dina ord. Jag önskar dig all kärlek och lycka i livet. Din blick får vem som helst på fall. Du kommer aldrig att läsa detta, men detta är en påminnelse till mig själv att aldrig glömma något vackert. Du har väckt lusten i mig. 
 
"You sang when he was in my bed
You sang when my heart sang"

Vikten av goda relationer

Läraryrket, det finns inget mer magiskt yrke. Att vara i ett klassrum fyllt med elever är fantastiskt! Det finns inget mer på denna jord som utmanar och glädjer mig så mycket som stunderna i klassrummet. Att få lära känna fantastiska ungdomar, få se i deras blick hur de går från att inte förstå till att förstå. Att få se deras intresse växa, att få bli bemött med öppna armar. Inget värmer mer än det. Att få frågan av en elev om jag ska vara i hans klass även imorgon och bli ombedd av flickan själv att stanna vid hennes plats då hon känner sig trygg i min närvaro. En elev frågade om inte jag kunde bli deras idrottslärare för att rädda dem ifrån deras nuvarande idrottslärare som inte riktigt förstår sig på "tjejiga problem" som eleven själv uttryckte det. Jag ser det vackra i varje elev, oavsett beteende och attityd. Under ytan finns något som behöver bli hittat och slipas på. Dessa ungdomar är vår framtid. Jag ska under mina fem veckor på praktiken sprida känslan av trygghet, öppenhet och acceptans, vi är alla olika. Det är så mycket roligare så!

Ett leende är enkelt att bära när det kommer natruligt

Anledningen till att vi inte hör ihop är logisk, men att vara kär är inte att vara logisk. Därför hör vi inte ihop. Du kan vara logisk medans jag inte kan vara det på grund av kärlek. I mina ögon var det inte över, snarare en milstolpe för att se om kärleken övervinner allt.

Unsteady

Jag har aldrig varit bra på att vara ensam. När ensamheten inte är självvald, då är det ännu svårare. Då gör det som mest ont. Dagarna blir längre, det finns mer tid. Mer tid att tänka, tid att känna. Det finns inte längre någon att vänta på som ska komma hem, finns ingen att krama om. Ensamheten gör så ont. Tystnaden. Att se den plats du valde att ta det beslut som kom att påverka oss båda. Det, det gör ont. Det gör mig ledsen, det gör mig tom. För någon dag sedan kände jag att jag gick ur det hela med hjärtat i behåll. Men det kan jag aldrig göra. Jag har gett iväg en bit av mitt hjärta, den kommer aldrig tillbaka. Den platsen kommer en dag att fyllas, men inte med samma saker och samma person. Känslorna har kommit ikapp mig. Det finns inget skönare än att bara få känna, gråta, minnas. Det gör ont, men så väl behövligt. Jag önskar dig all lycka, glädje och kärlek i livet, det gör bara ont att veta att jag inte är en del av det som kommer att få dig lycklig, känna glädje eller ge dig den kärlek jag en gång gett dig.

När det som borde kännas trasigt känns helt.

De gånger jag blivit lämnad har mitt hjärta gått i tu. Denna gång förblir mitt hjärta helt.

Mycket, lagom eller lite?

En människa behöver ha saker att göra, inte för mycket, inte för lite. 
En människa behöver känna känslor, inte för mycket, inte för lite. 
Annars blir det jobbigt.
Men om vi aldrig känner för mycket så vet vi inte när vi känner för lite.
Om vi aldrig gör för mycket så vet vi inte när vi gör för lite.
När vi gör lagom med saker så känner vi för mycket eller för lite.
När vi känner lagom med känslor så gör vi för mycket eller för lite.
Då blir det jobbigt.
 

Handling betyder mer än ord.

Vad du gör är det människor kommer ihåg, det du säger är sådant människor inte minns ordagrant och det glöms bort med tiden. Oavsett om det är en liten handling kan den vara så betydelsefull. För dig är det kanske ingenting, för en annan människa är det allt.

Jag brinner för det här

Det var längesen jag kände att jag brann för något. Idag är glöden bättre än förr! Just idag är jag stark, just idag är jag stolt. Stolt över mig själv! Jag vet att jag i tidigare inlägg nämnt att den känslan slår alla känslor. Jag står fast vid det! Att vara stolt för sig själv är magiskt! Jag ser så mycket fram emot dessa fyra år på lärarutbildningen med allt vad det innebär, nya vänner, nya utmaningar och ny stad. Jag har hittat hem för andra gången i mitt liv!

Tidigare inlägg
RSS 2.0