Vi lever nu

Vi vet inte hur många dagar eller timmar vi får på denna jord. Det vi vet är att vi har nuet. Det är en så mäktig tanke! Planering i all ära men att låta spontaniteten styra skutan är fantastiskt!  Om jag får leva imorgon så ska jag ta vara på morgonen och bege mig ut på utomhuslöpning innan skolan! Vad lägger du dina 24 timmar på? Älskar du det? 

Spänning

Jag såg hur du tittade på mig, jag tittade även på dig. Jag ville att du skulle se att jag såg dig. Du väckte något i mig, det var spännande att utbyta blickar, längre blickar. Jag satt så och undrade vad du tänkte när du tittade på mig. Du såg så självsäker ut, var du det eller var det dina arbetskläder som fick dig att se självsäker ut? Jag kommer förmodligen aldrig träffa dig igen men tack för att du väckte fantasin i mig. Denna sommar kommer att bli spännande, människan är spännande. 

När det saknas ord..

Jag har hela gårdagen, natten och dagen känt att mina ord inte räcker till. Jag har varit så tacksam och glad! Det finns verkligen inga männsikor som mina syskon. Jag känner sån tacksamhet, jag säger det ofta men det känns som att det är en så stor känsla att den inte går att varken beskriva eller visa. Det är så oändligt stor känsla. Jag älskar er så otroligt mycket! Att få vara i ert sällskap, jag vill aldrig att det ska ha ett slut, att vi till slut måste sova, måste gå till jobbet. Jag njuter så mycket av ert sällskap, ni är det bästa som hänt mig. Att få pyssla om er och skämma bort er, jag bara älskar det! Idag blir den stora lillen stor på riktigt! Kevin blir arton år!!! Helt ofattbart! Du är så värd resan till London, njut! Det vet jag att du kommer att göra, du är expert på att njuta av livet och att visa tacksamhet är en av dina starkaste sidor! Det var magiskt när du igår öppnade London presenten och faktiskt insåg vad du fått, mitt hjärta smällte, jag blev så lycklig och rörd av att du blev så överväldigad och glad! Inom snar framtid gör vi världen alla fyra, men börja du göra London med Jennifer, det kommer mer! Mina älskade, som ni är älskade, glöm aldrig det!
 
 
 
 
 
Här har vi minnen, det är från min och Evelinas London resa för ett par år sedan. Haha Kevin och Jennifer gör inte som vi.. Våga prata och ät inte ihjäl er på donken!! Första bilden är från det mest fancy rummet jag någonsin bott i <3 hahahhaha!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Flamingon lyser för dig.

Du anar inte hur mycket ord kan betyda och hur det sätter sig. Efter dina ord så känner jag en plikt att tända flamingon i fönstret. Skulle du befinna dig i kris så ska du kunna veta att jag är hemma. Min råsmula. 

Ett och ett halvt år

Sommaren 2016 tröttnade jag på att vara så stor som jag faktiskt var. Jag visste att jag var rund den sommaren, men jag såg mig aldrig så stor som jag nu i efterhand på bilder ser att jag faktiskt var! Jag ägde då inget måttband, men jag fick iden att istället klippa till snören efter min kropp. Så jag har aldrig haft några siffror på mig. Jag visste inte vart jag skulle mäta och på hur många ställen. Jag mätte på tre ställen jag då ansåg behövde bli mindre. Det blev under brösten, över naveln och över knät. Varje dag, i köket, ser jag dem där snörena, klippta efter min form, sommaren 2016. Jag har varje dag verkligen bara tittat på dem. Jag har varit så rädd, så rädd att jämföra. Idag blev jag så nyfiken, men fortfarande rädd. Jag tog fram de tre snörena. Började över naveln och fattade inte vad jag varit så rädd för i över ett år. Det har hänt så mycket! Jag lovar att jag kunde få in tre eller fyra nävar i det som snöret visade på att jag tidigare hade till rygg och mage. Jag behövde så se det! Under brösten var det skillnad, likaså över knät! När man kör hårt ett tag så måste man ha lite halmstrån att kunna dra i för att få lite motivation. Jag har tagit bilder på min kropp, jag ser stor skillnad från sommaren 2016 och idag, det är trots allt tjugo kilos skillnad! Men jag ser inte det lilla, jag tycker att allt går så sakta. Men saker tar ju tid, jag var nära på att skriva att det måste ta tid, men jag håller inte med. Jag är så impulsiv att om jag vill något så ska det ske nu, nu, nu. Men för att kroppen ska få en hälsosam resa tar det tid. Jag var på botten i motivations stegen igår, men idag tog jag många kliv uppåt! Jag har i ett och ett halvt år kört hårt med träningen, de kommande 55 dagarna är det 100% fokus kost men självklart också träning, om mina knän inte ger upp. Nu när jag sköter kosten kommer jag nog tillåta mig själv att vila mer, vilket såklart är viktigt! Men man blir blind ibland. Jag får inte bättre resultat för att jag kör hårt sju dagar i veckan. Nu går jag in i ny period, jag ska räkna kalorier och se vad som kan ske i samband med träning. Heja Johanna, jag behöver bara bestämma mig så är det inget som kan stoppa mig!

En plåga

Att ligga hemma med förkylning är en plåga! Jag har 67 dagar på mig att känna att det händer något med min mage. Jag har fått så mycket resultat över allt på kroppen, även magen, men det är en bit kvar tills jag känner att jag kan ha en klänning jag önskar, och att det ska se ut som jag tänkt! Jag har nu cirka 3-4 veckor varit utan socker, det har gått suveränt! Skönt att julen är över då man i varje vrå blir bjuden på lussebullar och diverse godsaker. Mitt starkaste nej var i lördags när min kusin i princip lade en godis på mina läppar så att jag pecis kunde säga nej utan att nudda den. Jag är så stolt över mig själv! Men att äta bra men med en förkylning. Jag blir tokig! Kanske är det menat att jag ska vara sjuk för att lägga tid på min tenta, annars hade jag väl bott på gymmet om jag var frisk. Tentan har jag inte rört idag, inte heller min kropp. Det gör mig dock bara supertaggad till att ta tag i allt när jag snart är frisk! På 67 dagar ska det hända grejer. Varför just 67 dagar? Jo för att vi då åker på kryssning med min älskade lillebror som gör inträde i vuxenlivet! Jag älskar att ha ett mål, en deadline. Vi får se vad nästa utmaning blir, kanske slår jag personbästa på tjejmilen. Det hade varit guld! Men innan kryssningen får jag äran att ha min broder som sällskap på gymmet! Jag ska lära honom allt jag kan och hoppas att han har ett tydligt mål, stark vilja och lite gnutta envishet <3 
 
Kära förkyling, ibland är det mysigt just i denna årstid att känna att man inte måste lämna sängen. Men när 67 dagar blir 66, och 66 blir 65, då är det inte mysigt någonstans.

91 dagar

Det enda som får en att göra något är beslutsamhet. Man måste bestämma sig och tro på sig själv! Mitt mål är att på 91 dagar känna att jag är stolt över min kropp. Jag har redan gått ned tjugo kilo, men det är en bit kvar, jag vill att mina muskler kommer fram, dem finns där. Jag är stark! Min kropp och mitt psyke har aldrig mått så bra som under min period jag tränade utan att tänka, det var som att gå på toaletten. Jag visste att gymmet var min start på dagen. Jag älskade det, jag var så stolt över mig själv och det gav resultat! Jag har bestämt mig! På 91 dagar ska jag se till att ändra mina vanor till att kliva upp för gymmet. Äta regelbundet, äta sunt. Mitt godissug sitter bara i huvudet! Det är som att jag tidigare bestämt att godis är gott. Absolut, det är det, men efter några bitar mår jag illa. Tanken på godis är så mycket vackrare än verkligheten. Jag ger mig själv 91 dagar. Ingen eller inget ska stoppa mig. Jag kan, jag vill och jag ska! Watch me!

När hjärnan vill mer än kroppen

Efter en månad utan träning resulterade det med tre kilo plus. Men det sänker mig inte utan snarare motiverar mig, jag har lyckats gå ner tjugo kilo, då är tre kilo ingen match! Jag startade hårt i onsdags med dubbelpass på gymmet, vilket känns i framsida lår och i baken, jag har verkligen saknat träningsvärken! Gårdagen bjöd på promenad och boxning. Min fredag startade jag med en och en halv timmes promenad med lite jogg på slutet för att bara få känna hur det kändes. Jag saknar att springa, det blir springa av på söndag om låren tillåter. Jag är åter motiverad till tusen och ska ner på en vikt som jag önskar, inte långt dit! Om någon månad, kanske två är jag i mål, sedan startar en annan resa. Nämligen att få lite muskler, eller få och få, haha! Jag blev så inspirerad av boxningscoachen igår, vilka armar! Fantastiskt vackra, sådana ska jag kirra! Men nu ska jag packa klart väskan för helgens kommande träningspass! Hoppas att du som läser detta unnar dig någon form av fysisk aktivitet i helgen, för det är din kropp värd! Haha, jag lovar, det är jobbigt i tanken, men SÅ roligt när du väl är igång! Nu ska jag sluta leka coach, klockan jagar mig!

Pappa, jag gjorde det!

Detta med körkort har varit något riktigt känsligt och emellanåt tungt för mig! Jag har sörjt att jag inte fått köra med min älskade far, som jag vet skulle ställt upp att köra med mig utan att ens blinka! Att sedan få byta körskolelärare antalet gånger så har känslan av ensamhet krypit sig på. Jag har känt mig så ensam i allt som har med körkort att göra! Men å andra sidan vet jag att det bara är jag som kan fixa det! Teorin tog jag på första försöket men idag var det andra gången jag körde upp. Jag var inte ett dugg nervös för en vecka sedan, då min första uppkörning ägde rum. Men idag, jag har nog aldrig svettats så mycket av att bara sitta! Instruktören påminde mig ett antal gånger om att le, haha det var inte lätt att le när jag var så pirrig i magen och svettades! Väl framme på parkeringen vid trafikverket, han godkände mig och den kram min körskolelärare gav mig, jag ville bara gråta! Men skulle jag släppt en tår hade jag gråtit lika mycket som jag svettades i bilen tidigare! Allt bara släppte, mina axlar sjönk genast och jag kunde andas! Fantastisk känsla! Jag som verkligen kämpat hårt och länge! Nu är jag stolt! Tack allihop som gett mig pepp inför uppkörningen! I did it! 
 
 
 
 

Delad glädje är dubbelglädje

Men vi som är fyra syskon, vi delar glädje, blir det fyrdubblad glädje då? Så måste det vara!
 
Vi lyckades få till en ordentlig födelsedagsmorgon för jordens finaste Eveliina! Vi överraskade nog henne ett antal gånger denna morgon. Det var bestämt sedan några dagar tillbaka att Kevin skulle sova hos oss tisdag till onsdag, vilket jag då inte reflekterade över att det faktiskt blev på Eveliinas födelsedag. Så i måndags bestämde vi även att sluta cirkeln, så även Jennifer skulle också komma tisdag till onsdag för att sova över. Men vi kom överens om att inte avslöja det för Eveliina. Eveliina var till och med och handlade hos Jennifer på tisdag eftermiddagen och Eveliina bjöd då henne men Jennifer sa att hon var tvungen att plugga. Så runt halv tio på kvällen knackade det på dörren. Jag blev så rädd, trots att jag visste att det var Jennifer. Så plingade hon och då blev Eveliina rädd, jag började skratta men Eveliina sa åt mig att vara tyst och istället gå för att se efter vem som plingade. Haha, så Kevin kse efter och sedan öppnar. Tada, en Jennifer! Haha, Eveliina blev så lurad! Men glad!
 
Sedan låg vi alla fyra och pratade sent in på natten. Det sker något magiskt när vi är alla fyra! Det går inte att sätta ord på det, men vi har så sjukt roligt! Vi kan gå mellan högt och lågt. Vi kan verkligen prata om döden men en sekund senare skratta! Jag är så lycklig som har tre syskon, och att vi är så pass nära som vi är. Det skiljer som mest sex år på mig och Kevin, vi har som roligast! Vi blir lika flamsiga när vi är trötta, haha! När klockan slog tolv sjöng vi för Eveliina, pratade och skrattade några timmar till.
 
Jag vaknade strax innan sex. Låg i tjugo minuter men beslöt mig sedan för att ta tag i morgonkalaset. Kevin och jag hade dagen innan blåst upp ballonger när Eveliina var på jobbet. Vi sa att hon inte fick gå in i klädkammaren då hennes present låg där inne. Sedan hade jag under gårdagen inhandlat en tårta, lagt den i den låda jag har alkohol i, som jag vet att Eveliina aldrig kollar i. Så jag tog fram ballongerna, satte ljus på tårtan och väckte Kevin. Han slängde alla ballonger på Jennifer och Eveliina och jag kom med tårtan med ljusen, Jennifer låg vaken så vi sjöng "ja må du leva" på finska, det känns mer på riktigt! Eveliina vart alldeles paff men såklart glad! Så halv sex åt vi tårta till frukost och tog en massa bilder bland ballongerna. Alla var på så bra humör trots den lilla nattens sömn. Hon blev även glad över presenterna, men det viktigaste och det roligaste är att vi lyckades få till ett ordentligt firande, trots livet i en etta och att man knappt kan gömma något. Men åa som vi lyckades! Detta var nog den bästa födelsedagsmorgonen jag upplevt i mina dagar. Tack Jennifer och Kevin för att ni gjorde denna morgon möjlig. Tack Eveliina för att du finns i våra liv. Jag älskar er allihop, så obeskrivligt mycket! Det låter så klassiskt och tråkigt. Men jag skulle verkligen göra allt för att få er att må bra, för att rädda er ur en knipa. Ni är Guds gåva till mig. I resten av mitt liv kommer jag fortsätta att alltid finnas som en trygg hamn. Den dagen jag tar mitt sista andetag kommer jag aldrig ångra de saker jag gör för er och med er.  

Nostalgitripp

Finns inget roligare än att gå igenom sin egen facebook sida. Se alla bilder, texter, gillningar, kommentarer. Jag kan sitta i timmar. Skratta och gråta emellan åt. Tänk att jag fått vara med om så mycket i mitt liv. Både roliga men även sorgliga stunder, dagar och perioder. Allt har ju trots allt gjort mig till den jag är idag. Jag hade aldrig ändrat något om jag så fick. Jag kanske inte hade varit en bättre människa om jag hade min far i livet. Där emot saknar jag honom enormt. Men han lever kvar i alla syskon och mig. Min lillebror är en kopia av honom. Utan mina syskon hade jag inte heller varit den person jag är idag. Jag älskar er alla tre, finns ingen bättre än er. Jag skulle gått jorden runt för er skull! Dagens känsla är tacksamhet!

Bloggen fyllde 9 år

Förra månaden borde jag firat då min älskade skallrensare till blogg fyllde hela nio år!
På denna bild är jag 14 år gammal och lyckligt ovetande om min framtid. På bilden visar jag upp mitt nya inköp från H&M, den gråa tröjkoftan. Jag var som vilken 14 åring som helst. Vännerna var det viktigaste i mitt liv! Kär var jag konstant. Jag älskade mina vänner mest av allt, jag hade mina två favoriter Simon och Cassandra, men grabbgänget i skolan kom inte sist på vänlistan! Mina största bekymmer i livet just vid tidpunkten då bilden är tagen är att jag var olyckligt kär. Det hörde till vanligheterna. Åa som jag inte saknar att vara tonåring. Men det var underbart så länge jag faktiskt fick vara en normal tonåring.
 2008:
 
 
 2017:
Vid tidpunkten av denna bild, (för någon vecka sedan) så ser jag inte bara lite äldre ut (får fortfarande höra att jag ser ut som men 15 åring på jobb) så är jag så mera livserfaren än en normal 23 åring. Vissa erfarenheter önskar jag att jag slapp besitta, men allt jag varit med om och känt, har trots allt format mig till den jag är. Jag är glad för att jag får ha den familj jag har. Vänner är för mig inte längre det viktigaste då jag tyvärr är den som klipper sådana band. Fokus i mitt liv är helt annat än vad det var för tio år sedan. Visst kan jag bli kär, men inte så ofta, som tur är. Min familj är det viktigaste i mitt liv. Välmående prioriterar jag. Jag är prio ett i mitt liv. Livet lär så länge jag lever. Och jag hoppas att jag får fira tjugo år på bloggen. Tack till alla er som följt mitt liv på bloggen. Jag vet att jag inte är Kenza, haha! Men jag har få trogna följare. Förr bloggade jag om vad jag gjorde, med vem osv. Idag uppdaterar jag mest när jag känner väldigt starkt. Jag mår bättre när jag får skriva av mig. Tack till mig själv som faktsikt gjort det möjligt för mig att kunna gå tillbaka i mitt liv. Jag med så dåligt minne skrattar gott åt vissa inlägg då det får mig att minnas tillbaka. Minnas tillbaka till den jag var då, var jag befann mig i livet. Livet är fantastiskt, jag har aldrig varit lyckligare över att få vara en av de som vandrar på denna jord.
 
 

Längtar ni till jul?

Igår såg jag reklam om childhood som just nu går på tv. Ett barn hör sina vuxna skrika. Barnet låser in sig och mamman skriker åt barnet att låsa dörren. Pappan eller styvfadern rycker då i handtaget in till barnet. Sedan kommer en text om att där föräldrar inte finns (eller liknande), där vill childhood finnas.
 
Idag på jobbet satt jag med några elever i matsalen och slängde ut frågan om de längtade till jul. Alla sade ja. Men jag fick så ont i magen efter att ha frågat det. Då såg jag framför mig den reklam jag såg igår. Vem är jag att ställa den frågan och anta att alla längtar till jul? Hur vet jag hur deras hemförhållande ser ut? Jag blev så illa till mods. Tänk de barn som ser skolan  som en tillflykt och fruktar inför varje lov. I år tänker jag på dem barnen, jag önskar jag kunde göra något för dem. Jag vill inte bli den lärare som tror att alla har det frid och fröjd hemma. Jag ska aldrig i grupp ställa den frågan för barn igen.  

Inte hela jag

Denna vecka har jag spenderat många dagar hemma hos mor min. När jag alltid kliver in hemma hos mina syskon så går jag in i alla rum för att hälsa på alla som är hemma. Jag har gjort det som vanligt varje gång denna vecka. Ibland kunde Kevin vara ute med vänner. Då går jag som runt och väntar på något. Jag vill ju träffa honom, krama om honom och säga hej. När han väl kommit hem, jag har fått krama om honom och frågat hur det går i skolan. Så släpper inte känslan av att jag går och väntar på någon. Jag inser då att hela jag inte befinner mig i Sverige. En fjärdedel av mig befinner sig i USA. Det har slagit mig först nu, cirka trettio dagar senare. Anledningen till det kan vara för att jag sällan träffar mina syskon så överdrivet ofta eftersom att jag inte bor tillsammans med dem längre. Men nu har jag varit hos mamma så pass många gånger att Jennifers frånvaro känns av! Det är så mäktig men samtidigt läskig känsla att tänka sina syskon som en del av en själv. Alla tre av mina syskon fyller olika funktioner för mig, och utan en del så blir jag inte hel. Tillsammans med dem kan jag både känna mig omhändertagen och omhändertagande. Jag kan vara ledsen och glad tillsammans med dem. Sen pratar jag verkligen olika saker med alla syskon. Alla har en så fantastisk syn på allt. Jag får så härliga svar, inte alltid svar jag förväntat mig. Men svar som är bra att höra. Jennifer, jag förstår din hemlängtan. Den blir så påtaglig, allt och alla är så nytt för dig. Men min saknad, den tog lite tid. Men den kom. Och jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig! Vi alla finns kvar här hemma när du väl kommer hem igen. Vi är inte de som sen förändrats, utan det är du som vuxit som människa! Så mäktigt, jag ser upp till dig. Jag skulle aldrig våga göra det du gör. 
 
 
 

Bowling lördag

Denna lördag har varit min lediga lördag, de två senaste lördagarna har jag arbetat. Förmiddagen spenderades i en idrottshall med innebandy och vänner. Det bästa är ju att få röra på sig. Så här sitter jag nu smått utmattad i kroppen men nyduschad. Casper och jag ska strax äta middag. Efter middagen ska vi möta mina två yngsta syskon för att ta oss till bollhallen för att bowla. Det ser jag fram emot. Här borta plingade det precis på dörren, vilket påminner mig om att det är halloween. De flesta ska nog ut. Men för min del får det vara bra. Jag vill inte klä ut mig, inte inta alkohol. Jag vill bara vara, med dem jag älskar. Nu låter jag som en trettio årig nybliven mamma. Men jag är snart bara tjugotvå år och inga barn har vi heller planerat. Så, så är inte fallet. Jag hoppas ni får en trevlig lördag, oavsett vad ni bestämt er för att göra. Glöm ej att tända ljus för dem som lämnat jordalivet, imorgon. De flesta gör det idag. Men mina vänner, för att vara petnoga så är den rätta dagen imorgon. Idag är det alla helgona. Alltså alla helgons dag. Dem ska hedras. Men imorgon där emot så är det alla själars dag. Då ska jag förbi far min och tända ett ljus. För er som känner mig vet att jag är dålig på att ta mig bort till pappas grav. Det av anledning för att han finns med mig varje dag oavsett. Så jag behöver inte gå till hans gravplats för att minnas honom eller så. Jag har om jag får säga det själv inte riktigt hajat grejen med gravplats än. Det kanske kommer. Men på tal om att han finns med mig varjer dag oavsett vad jag gör, jag och Casper nämner ofta min far. Inte i den mening att han inte finns. Utan på Casper så låter det som att han träffat min far. Väldigt häftigt. Bara det visar på hur mycket jag pratat och pratar om honom. Han finns med naturligt. Väldigt vackert. Det är kärlek.

Inflammerad tjej

Här ligger jag med ett inflammerat ben. Längtar till imorgon men ändå inte. Vill inte att dagarna ska gå snabbt. 
 
 
Nu ska jag filosofera vidare.. 

Vem åker på semester imorgon EFTERMIDDAG?!

LILLA JAG! Spontanare så det bara skriker om det! Jag älskar att jag är så loco ibland (alltid)! Tittar just nu på när Casper packar. Jag packar imorgon när han är på jobbet. Imorgon ska jag ner en snabbis på stan för att införskaffa mig en solhatt, härligt!

Semester

Ligger i sängen och kollar på resor, helst av allt skulle jag vilja åka imorgon eftermiddag!! Vi får se hur det blir! Så sugen på sol, hav och bruna ben!

Bortskämd

Idag var det bestämt att jag skulle hänga med systra mi. Hon kom med massa härligheter! Så vi har nu under kvällen smaskat som bara den (jag ligger med magont nu) och kollat "ex on the beach". Hon sover kvar också, mysigt! Det var längesen! Nu ska vi fortsätta se på serien.
 
 
När magontet är borta så smyger chipspåsen fram ^^
Ps, Är det någon mer än jag som går runt och väntar på att Blondinbella ska få sin lilla "S", Sigrid! Alla dar i veckan!
 

Jag vill vara frisk!

Igår vaknade jag med halsont. Mot natten blev det värre, jag kunde inte andas. Sprang på toa hela tiden för att snyta mig. Stackars Casper måste ha vaknat någon gång av det.. Idag har jag bara legat helt utslagen. Har inte orkat laga mat, har inte orkat göra något. Jag har bara velat sova, men jag har så ont i huvudet att jag inte finner ro till det. Trots att jag tagit ipren och nässpray, inget hjälper.. Jag som vill träna och plugga. Vi får även se hur det blir med att åka till Nyköping, ska ju åka till kusinerna, men inte om jag är sjuk. Typiskt! Hoppas ni är friska!

Tidigare inlägg
RSS 2.0